Aftonbladet – 28 april 1869, sida 3

Stockholms-bref. XVIII Herr Redaktör! Har ni något inflytande på den kungliga teaterdirektionen? Jag tror mig hafva märkt. att. nämnda direktion ingalunda är otillgänglig för skäl,-som uttalas af en upplyst och opartisk opinion, samt att direktionen ej föraktar att lyssna till den del af pressen, som bemödar sig att vara en tolk för denna opinion och i den goda smakens intresse med hofsamhet söker att påpeka de fel, hvilka den kungliga teaterdirektionen verkligen kan afhjelpa. Det är med kännedom häraf och i förhoppning om att ni, hr redaktör, också vill använda det inflytande, er tidning möjligtvis eger, som jag vågar fästa eruppmärksambhet på ett oskick, hvilket inrotat sig i våra kungliga teatersalonger och hotar att beröfva den verklige konstvännen en stor del af den njutning, som han i annat fall skulle ega af en god pjes, framställd af goda skådespelare. Det är visserligen en del af publiken, som är upphotvet till ifrågavarande oskick, men det beror på kungliga teaterdirektionen att afbjelpa detsamma, och det är derför till denna direktion man har att vända sig först och främst. . Då åskådaren ser något på teatern, som tillfredsställer honom, är det naturligt att han gifver sitt bifall tillkänna. Applåder äro derför fullt berättigade, och det skulle vara lika orätt, som rent af löjligt, att vilja förbjuda dem. Man kan också vara viss på att ett sådant förbud icke uträttade något. Åskådaren hänföres af en författares höga idter, sköna språk, förmåga att röra och intressera, och lika mycket häpvföres han kanske af skådespelarens konst att göra författarens skapelse lifslefvande. Denna hänförelse känner ett oemotståndligt behof att med ttre tecken visa sin tillvaro, att deltaga i vad som föregår på scenen, och så utbrister applåden, hvilken också är en uppmuntran för den sceniske konstnären, glädjer, styrker och stadfäster denne i ett lyckligt ätergifvande af en roll. Lyckligast för den dramatiska illusionen vore väl, om applåden alldeles sparades till dess åtminstone akten, helst hela skådespelet, gått till ända, men sådant är icke gerna möjligt. Den nyss nämnda hänförelsen ger sig icke tålamod till en sådan väntan, och jag är nästan säker på att ni, hr redaktör, liksom fallet varit ofta äfven med undertecknad, applåderat mången gång midt under en akt. En teaterdirektör kan således icke göra något för att hindra applåder midt under spelet, och jag tror att direktionen ej beller ogerna hör handklappningarnes åska rulla genom salongen. Men detta oaktadt, och fastän. vi sjelfva, hr redaktör, gjort oss skyldiga att deltaga i applåderna under äfven de mest intressanta scener, måste vi dock erkänna, att de inverka störande på illusionen. Detta störande låter dock mindre obehagligt märka sig, i fall de spelande fortsätta aktionen, utan att låtsa gifva akt på salongen, Så borde en skådespelare alltid göra, Han kan, som jag nyss nämnde, erfara glädje öfver detta bevis på publikens bifall och deraf kävna sig styrkt och stadfästad i sin roll; men derför behöfver han ju icke afbryta dialogen, vända sig till publiken och med en bugning uttrycka sin tacksamhet. Om i sjelfva applåden ligger ett attentat mot illusionen, får denna en ännu värre stöt, då t. ex. älskaren efter att hafva på ett hänförande sätt tolkat sin kärlek inför det älskade föremålet, vänder sig till publiken och tackar ödmjukast för att åskådarne verkligen förstått uppskatta denna kärleksscen. Det är ett störande ingrepp i skådespelet, Och här är det, synes mig, hr redaktör, soma teaterdirektionen bör göra nägot för att söka rädda illusionen. Här kan direktionen EDR SEKTEN SENATE SEND RREA