Aftonbladet – 26 april 1869, sida 3

JEKONOMISKT, Protektionistiska funderingar. En brochyr har i dessa dagar utkommit, under titeln Om de allmänna anledningarne till den ekonomiska ställningen inom landet under de senare åren af G. A. C., hvari,! jemte åtskilliga sunda åsigter angående bankväsendet, till hvilka vi en annnan gång torde återkomma, framställas några betraktelser till fromma för protektionismen af så karakt föristisk art, att de ej böra undanhållas våra äsare. Förf. tecknar så bjert de motsatta ekonomiska systemerna, at: man måste tveka, huIruvida någon ironi ligger till grund för hans framställning af den af honom hyllade protektionismen. Så tyckes dock ej vara förhållandet, och han förklarar tillika: Må man icke tro att man, genom att följa det ena systemet, skulle kunna vinna det andras fördelar. Ett val måste göras melian båda, sådana de äro, och det kan väl i våra dagar icke blifva någon tvekan om hvilketdera som skall väljas., Vi skola nu med förfaltarens egna ord anföra hans utmärkande kännetecken på hvardera systemet, men i en tydligare uppställning, så att motsatserna klarare falla i ögat: Sanna systemet. Falska sy Husslöjd och handver-! Arbetsförde keri genom egna, privilifabriksarbete. gierade skrån. Acciser vid stadsportarne och skyddstullar i och freden Näringsfrihet och handelsfrihet;finanstullar, aff 1 I S l f l t 4 I I hamnarne. sedda ej som skydd åt ; r näringen inom egna kommunen, utan som medell? till inkomst. kt 2) Liqvid genom prägladt) Liqvider genom ömse-lt 2 I mynt. sidiga räkne-uppi Iser I ; t och dermed kreditoch! d pappersmynt. 5 Rikedomen nedlagd il Rikedomen nedlagd i I . I kassakistan, eller i palat-fartyg, i jordbruksegen1 tser, eller i dyrbart bodom, i fabriker, i ränte-r SIhag — och dermed upp-gifvande kapital — ochl r I muntran af improduktivt dermed uppmuntran af e t arbete. produktivt arbete: Skarp begränsning afl Utplånande af deolikal? SI kommunen, visita-Isamhällsgränserna genom b Yltion och passväsen motunderlättade kommunikaOo Y främmande, med bjelp-itioner, och borttagandet u samhet mot egna med-iaf alla skrankor för dens FI borgare. personliga frihetens rö-!,, 3 relsor och för det fria ut) bytets ohejudade gång. Stånden och anorna försvinna med den lätt försvinnande rikedomen. Ståndsbildning ochanor, adel med alla de ädla egenskaper, som bemödandet att vara sin slägt värdig måste medföra. Fosterlandskänsla och uppoffringar för ett vårdande fosterland. Individen blir hufvudsak; egennyttan träder i st. f. fosterlandskänslan; det blir likgiltigt om det j gamla fäderneslandet är Å jett sjelfständigt rike el; ler ett eröfradt storfurstendöme, — och det fäderneslandet blir till slut det b sta, der personen mot den minsta tynga bäst kan få tillfredsställa sina individuella önskningar, skulle det ock uppIsökas på andra sidan ocejanen. Sådan är författaren i principerna. Viöfvergå nu till några af hans detaljer. För argumentationen (att få köpa för billigaste pris) ligger till grund antagandet, att den enskildes rätt är högre än samhällets. Skulle Sverges inbyggare neka att, hvar och en med sin skärf, bidraga till kostnaden af en jernväg, emedan den kom några få till godo; skulle Sverges inbyggare icke på samma sätt kunna göra en motsvarande uppoffring genom att betala en vara någut högre, om ock detta vore till båtnad för andra eller denna högre kosinad vore en nödig uppoffring åt landet eller åt framtiden? Här framstår protektionismen alltför bjert i sin obotliga starrblindhet. Har författaren aldrig reflekterat öfver, hvilka de äro, som skatta til statens allmänna behof eller göra nödiga uppoffringar åt landet? Känner han icke, hura statsinkomsterna ingå? Har han aldrig hört talas om grundskatter, fastighetsbevillning, charta sigillata, bankovinst eller om något som kallas allmän bevillning? Och. att man vid den sistnämnda på det skrupulösaste afvägt, af hvika och i hvilken mån, enligt inkomst och förmögenhet, skatt bör utgå för samhällets allmänna behof eller dem som samhället för sådana erkänner? Det är platt icke hvar och en med sin skärfos, som skattar till en j igsanläggning, utan det är den allmänna an (till hvilken den stora massan af barn och meddellöse ingenting skatta, utom det enda undantaget af konsumtionsskatt, hvilken dock på nästan alla nödvändighetsvaror är borttagen), som bestrider dessa utgifter. Skulle vu författaren lyckas införa tullar på alla lifsförnödenheter, så träffades alla dessa barn och meddellösa af en pålaga, som ingalunda utginge på samma sätt som afgifterna till en jernväg, för hvilka de icke med sin skärf någonsin behöft skatta, lika litet som för andra statens behot. Sjelfva nöden och olyckan, ja till och med barmhertigheten, om jag upptoge en nödlidande like, skulle då bli skattskyldig, och det i alla fall ej till samhället, utan till ett enskildt intresse hvars behörighet att med sådant samhällsskydd omgärdas måste, minst sagdt, anses omtvistlig och ingalunda kategorisk. Ar åter protektionismen verkliden erkänd som statsnyttig eller för samhällats välfärd oundgänglig, så må den i likhet med andra statsbehof aft statskassany eller genom andra allmänna förmåner, upprätthållas, men ej genom personlig beskattning på nöden och meddellösheten, hvilka en gång äro förklarade skattefria och ej förnuftigtvis kunna annat vara. Tiliämpningen af frihandelspostulatet har naturligtvis förstört Sverge. Vi hade fordom en icke så ringa husslöjd. Pigor eller döttrar spunno eller sutto i väfven. Dottren, som fordom satt vid väfven, sitter nu vid pianot eller vid romanen: Inbringade väfven litet, så inbringar pianot och romanen intet, de medföra i stället kostnader,. Med rätta säger författaren fordomp, ty denna afbräck i husslöjden inträffade långt före frihandelns införande. Och hvem månne det var, som gick i spetsen för denna flyst från väfven till pianot och romanen? Jo just den af författaren för sin fosterlandskänsla, beprisade Hr x