Aftonbladet – 26 april 1869, sida 2

Ben nya landtdagsordningen i Finland. Fastställandet af en ny landtdagsordning i värt östra bröradland har der framkallat nätan lika stor glädje som för några år edan representionsreformen hos oss. Illuninationer och improviserade festligheter ha gt rum i Helsingfors och Abo och större vögtider för firande af den vigtiga tilldragelsen förberedas. Denna glädje beror mindre derpå, att den ya landtdagsordningen motsvarar nutidens politiska utveckling och landets billiga forlringar, än att i och genom densamma ett vigigt steg blifvit taget till betryggande af Finands särskilda tillvaro och konstitutionella utveckling. Denna nya landtdagsordning innehåller nemgen en bestämmelse om landtdagarnes periodicitet; den stadgar att landtdag ovilkorigen skall hållas åtminstone hvart femte år. Det var frånvaron af en sådan bestämmelse, som gjorde att under ett halft århundrade ingen landtdag hölls i Finland och att man nästan bade förgätit, att landet egde en konstitution. Den nya landtdagsordningen innehåller för öfrigt åtskilliga andra reformer i afseende å sjelfva landtdagens sammansättning och verksamhetssätt, hvilka skola göra det lättare för det finska folket att för sin vidare politiska utveckling i framtiden tillgodogöra det deltagande i statsaffärerna, som genom det nyssberörda stadgandet blifvit betryggadt. Väl är fyrståudssystemet qvarstående, med alla de bristfälligheter, hvilka icke kunna undgå att åtfölja detsamma. Men af de olägenheter, som det är möjligt att borttaga derifrån, utan att tillika frångå sjelfva systemet, hafva de flesta blifvit till icke ringa grad aflägsnade. De ofrälse stånden hafva blifvit betydligt utvidgade; presteståndet har blifvit förstärkt med lärarne och ordinarie embetsmännen vid universitetet, hvilka ega utse tvenne representanter, samt skollärarne, hvilka ega att utse två represeuatanter för hvarje stift; borgareståndet har i hufvudsak blitvit förvandladt till en representation af: städerna, i det utom borgare, äfven skeppsredare, fabriksidkare; idkare af yrken på grund af särskilda privilegier och gårdsegare 1 städerna äfvensom städernas borgmästare och rådmän ega att deltaga i valet af dess landtdagsmän; och äfven bondeståndet har blifvit något mer omfattande, genom upphäfvandet af den hittills gällande begränsning att den, som förut varit i statens tjenst, icke anses tillhöra ståndet, äfven om han är jordegare; hvarjemte ännu arrendatorer af kronoboställen, kungsgårdar m. m. blifvit införlifvade med ståndet. Och slutligen har all inskränkning till religionen i afseende-å deltagande i val af landtdagsmän upphört. Med ett ord, en ingalunda fåtalig del af den talrika klass af landets intelligenta befolkning, som hittills varit utesluten från all representation, har nu erhållit en sådan. Valbarheten har blifvit utsträckt äfven utom valdistrikten samt gjord beroende endast deraf, att den valde skall tillhöra samma stånd som dem han skall representera. Personer, tillhörånde ridderskapet och adeln, kunna dock i vissa fall vara valbara till representanter inom de andra stånden. Och i religiöst afseende finnes ingen annan inskränkning än bekännandet af den kristna läran. Friheten för väljarne att till representant uppsöka den person, till hvilken de hysa det största förtroende, är sålunda äfveuledes betydligt ökad. Stånden vid landtdagarne kunna, på två stånds begäran, sammanträda till gemensamma öfverläggningar, vid hvilka medlemmarne af senaten och landets högsta domstol ega närvara och deltaga i diskussionen. Sedan fråga blifvit dragen till ståndens gemensamma öfverläggning, får diskussion ej mera förekomma inom stånden, utan endast votering, Och slutligen har tillsättandet i vissa fall af förstärkta utskott, beslutande med riksens ständers rätt, blifvit infördt, hvarigenom det göres möjligt att — ehuru visserligen på ett nog oformligt sätt — undgå den allt framåt. skridande förlamande nödvändigheten att låta alla frågor förfalla, i hvilka två stånd rörande någon omständighet stannat mot de två andra, så att ståndspluralitet ej kunnat åstadkommas, Såsom man finner, har Finland i afseende på sina representativa former numera kommit på ungefär den ståndpunkt, der Sverge befann sig före den stora reprnsentationsreformen; hvarvid likväl väl bör märkas, att en väsentlig skilnad förefinnes mellan den svenska ståndsriksdagens rätt och befogenhet efter 1809 och de rättigheter, som tillkomma den finska landtdagen, hvilken bland annat saknar initiativ i lagstiftvingsfrågor. I en punkt har man uti Finland redan kommit längre än hos oss i närvarande stund, nemligen i den religlösa tolerans, som vill göra de politiska rättigheterna oberoende af den kyrkliga bekännelsen. Vi lyckönska af hjeitat våra finska bröder till det nya vigtiga steg de tagit på den politiska utvecklingens bana, öfvertygade att samma karaktersfasta moderation och lugna, men orubbliga ihärdighet, hvarmedelst de på senaste tiden förmått uträtta så mycket ochi hög grad tillvinna sig den civiliserade verldens aktning, äfven framgent skola leda till nya segervinningar i afseende på det konstitntionella statsskickets utbildning och stadgande. TSOEENSSNESS Förhandlingarne om fattigvårdslagstiftningen hafva i An kammaren blifvit icke