Aftonbladet – 23 april 1869, sida 3

gen nyare än af år 1867, men vill bra geri -se hvilka förändringar Tyskland sedandes: undergåtts Hötel Bellevue i Coblenz förmo) dar jag vara qvar. Man mår ganska god -)der. Det står en stjerna derför i Beedeker Joch rummet kostar mig ungefär 20 Silbergroschen om dagen, möjligtvis bara 15, mer man bör hafva utsigt öfver Rhen: Min fruj, kost i hotellet får jag för 10, middag för 24 IGroschen. I Köln är Hötel du Nord ännu nbland de bättre, och vill man se cafelifvet, I så går man till Caf6 Kobell i Schildergasse. og), Så reser min vän i inbillningen hvartenda r Jår, under det han sitter i sin beqväma emma -li ett hus vid Regeringsgatan och studerar Hendschel samt Bedeker. Han gläder sig , hvarje gång han hittar på ett godt hotell, n som ej är öfverdrifvet dyrt, fastän han högst sannolikt aldrig kommer att ens få se det hotellet, mycket mindre att njuta af beqvämligheternå der. Men under det han uppehåller sig vid Rhen, dricker han gerna ett glas Markobrunner från Cederlunds källare, hvaremot han, så snart han kommer in på en fantasiresa i Frankrike, icke vill hafva annat än ett glas godt Bordeaux. Under sina ströftåg i British Museum tager han sig gerna . (ett glas porter. .I Han är en intelligent turist, som hyllar I satsen, att man bör taga seden dit man kommer. Det mår man bäst af, när man reser, Isäger han. Om hans kärlek till resor aldrig ; kommit längre än till den platoniska afdelningen, är den derför icke mindre liflig och I uppriktig. . I) En dag, det är nu några veckor sedan, Igjorde jag ett besök hos turisten och fann honom etablerad framför en halfbutelj Sherry. Då reste han i Spanien och uppehöll sig för tillfället i Madrid. ). Jag har besökt Escorial, sade han, en dyster dårskap af den dystre dåren Philip JIL Uttrycket har han, vill jag minnas, tagit lur en svensk resandes skildringar, hvilkeni Isin tur troligtvis tagit det från en fransk resande, hvars skildringar den svenske resanden i Spanien mycket anlitat. Från Escorial har jag åter gjort mitt inträde i Madrid, öfver en bro öfver floden Manzanares, Det är fan så litet vatten i den floden. Jag har ströfvat genom Sottomayor... hvad säger jag — Calle mayor, Calle de Alcalå och några andra Callar i Spaniens hufvudstad. Prado är en mycket bred gata med allger. Det är der man ser le beau monde. Men huru annorlunda nu än förr! Hvar är den spanska grandezzan? Hvar är drottningen, hvar Don Francisco d Assisi, Spaniens infant och drottningens man? Hvar är Don Alfonso Francisca dAssisi Fernando Maria de la Conception, Asturiens prins och Spaniens trovarfvinge? Hvar är fader Clareto och syster Patrocinio, hvar är intendenten, den bildsköne Marforio? Ingen af dem synes på Prado. Bortblåsta, skingrade som agnar för vinden! Jag vågade erinra min vän, att det ifrågavarande sällskapet uppehöll sig för närvarande i Paris och att f. d. drottning Isabella söndagen den 11 innevarande April omfamnat Don Carlos, en annan pretendent till spanska tronen, helt offentligt vid kappridningen på Longchamps i Boulognerskogen inför 30,000 cocottes, petitscrevås jockeysn, hvilket väckt ett enormt uppseende och gifvit anledning till liflig brefvexling mellan alla europeiska kabinetter. Sakeh är också af största vit, ty drottning Isabella är representanten för den ena spanska dynastien och Don Carlos för den andra, begge lika gudsnådliga,, fastän den sistovämnde påstår sig vara ej så litet finare. Huöru skall det nu gå med den spanska revolutionen? Den qväfdes väl vid den der omfamningen i Boulognerskogen. Det finnes dock ett franskt blad, som heter Union och är mycket katolskt, så att det förtjenade en större spridning i Sverge, der katolicismen, enligt hvad jag häromda-. gen läste i en tidning, lärer hafva de mest l: berättigade förhoppningar — detta franska blad protesterar mot de begge spanska dynastiernas omfamning och tröstar katolicismens vänner med den notisen, att Don Carlos ämnar operera ensam för sig och sin rättvisa sak. Han har alla trumfen på sin hand och har redan skaffat sig en general, som nu be-1 gifver sig till Spanien för att höja befrielse-! baneret. Man kommer att slå ihjäl ett parj! tusen menniskor till att börja med, bränna ; några byar, och sedan faller Spanien till Don Carlos fötter och ber om förlåtelse för sina synder eller, hvilket ock låter tänka sig, komma den spanska regeriogens trupper att drifva Don Carlos smugglare in i Pyreneerna, och då kommer Don Carlos att köpa sig ett litet, elegant hotell i Paris, strax intill drottning Isabellas praktfulla bostad derstädes, och man tröstar sig med kanske en ny omfamning, en liten Fandango, och alltsammans slutar med kastagnetter. Don Carlos har fortfarande fått det nöjet att kalla spaniorerna sina undersåter och denne unge commis-voyageur i artikeln Guds nåde kan förblitva i den fasta öfvertygelse, att han är mycket mer än Isabella berättigad till Spaniens tron. De äro ganska roliga, dessa tronpretendenter och passa förträffligt i ett stycke af Offenbach. Förr i verlden var det episka figurer, nu är det en ung man, som befinner sig utan anställning uch då han icke får den plats han vill hatva, påstår han sig vara bestulen. De kalla sig berättigade egare till ett folk, dessa ungherrar, och dokumentera sig med några förlegade familjepapper. Beviset på att tronen är deras och hela landet också, är att t. ex. fadern lät arkebusera folk der i landet och farfadern hängde några tusen. Sådana bevis kallas legitima. Hvarför icke? Vi läste nyligen i en fransk tidning, att drottning Isabella numera tillåter folk att sätta sig i hennes närvaro, då de förut alltid skulle i knäböjande ställning lyssna till hennes nådiga befallningar. Det är onekligen ett steg framåt. Huru mycket humanare går det ej till i vårt fädernesland. Jag tror knappt att någon föll på knä för Carl XIV ens, och jag är viss på att ingen gjort det för Oscar I och Carl XV. Menniskovärdet är mera erkändt i Sverge, än det var för ännu få månader sedan i Spanien och hos Isabella, inOS nr mm Le ct hava RM tr Ne Ö VP tt NO ER BD mt rp DA DN Kr Ft