Stockholms-bref. XVI Herr Redaktör! Jag återvänder till stockholmslifvet, ehuru årstiden och väderleken snarare borde förmå mig att vända ryggen åt den stora staden, hyra mig ett fiskvatten i en liten bugt vid Dalarösidan eller i en undangömd vik at Mälaren, omgifven af små holmar med björkar, som snart blifva gröna, öfverlemna mig åt ett ljuft göra intet, ett yrke, för hvilket jag egentligen är skapad, fastän jag; som så mången annan, tyvärr icke fått följa min kallelse. Åfven om jag skulle föras af ödet mycket längre bort, skulle jag icke göra någon invändning. När det blir vår, känner man behofvet af att resa. Filyttfågelnaturen i menniskan tager ut sin rätt, och jag kan försäkra er, hr redaktör, att om jag skulle få välja mellan att sitta i en vindskammare i Lilla Gråmunkegränd, ja, till och med i ett rum på nedra botten vid Öster! ånggatan,och n plats på en veranda vid Strandveien utanför Kjöbenhavn, så skulle jag bestämdt uttala mig för den sistnämnda, äfven om jag för att komma dit nödgades underkasta mig den långa färden på Jernväg från Stockholm till Malmö, som just icke är någon lusttur, isynnerhet om man skall tillbringa natten på det hårda läger, som det föröfrigt så vänligt förekommande hotellet i Jönköping anser godt nog för en af vägens strapatser uttröttad resande...... Jag väljer Strandveien, någonstädes i grannskapet af Charlottenlund eller ock närmare inåt Dyrehaven. Ni föreslår Djurgården, Stockholms Djur; och menar att äfven den kan anar brist på annat. V isserligen, hr redaktör, men så fosterländskt sinnad jag än är, föredrager jag dock Kjöbenhavns Dyrehave, t. ex. i grannskapet af Klampenborg, nu på vårsidan, då bokarne börja visa ett framåtskridande i grönska, som björkarne, så lifliga dessa än äro i färgen, icke hinna följa med, och då några hundra segel om dagen sväfva förbi på Sundets klara yta, erinrande något om Europa, verldshandel, civilisationens mäktiga befordrare och så der vidare, som en protektionist eller alltför ensidig patriot skulle kalla för den flacka kosmopolitismens sjukliga fantasier, men som vi andra ungdomar tro vara verksamma tjenare i ideens tjenst. Skulle det äfven bära af längre bort, så har jag iogenting deremot heller. En sådan här vacker vårdag ville jag sitta t. ex. på högsta punkten af Wysherad och skåda ned i Moldau. Der har ni bestämdt. icke varit, och många andra landsmän ej heller alltsedan tretioåriga krigets tider, då jag, såvidt jag kan erinra mig, icke var med. Men jag har några vackra vårdagar i innevarande arhundrade suttit på Wysherad och hört sagan om prinsessan Libussa, och det var glada dagar, som jag erinrar mig isynnerhet väårtiden, då jag åter längtar dit, längtar efter den mödosamma gångstigen högt öfver Moldaufloden, der bergväggen stupar lodrätt ned i vattnet och der man får en så skön svindel, hvilket ökar njutningen af att betrakta gamla ruiner och höra gamla sagor och... Det hör inte hits, invänder ni, hr redaktör, som väntat att få ett Stockholmsbref från Stockholm. Jag ber om ursäkt. Det är icke mitt fel, om jag går något för långt. Det ligger i luften, i vårluften, som jagar mina tankar till aflägsna trakter. Då man icke sjelf har tillfälle att resa, vill man så gerna fantisera en smula om resor, och jag har en vän, hvilken ännu aldrig varit utanför Stockholms län, med undantag af de få terminer han bodde i Rackarnäbben, som ligger i i Upsala län, — denne vän, säger jag, har på sina fem fingrar alla märkvärdigheter längs Rhen, en god bit ini Schweiz, Italien och Grekland, känner nästan hvarenda gata i Paris och är som barn i huset i British Museum. Han är teoretisk turist. Häromdagen kom jag upp till honom, då han satt och läste Hendschels Telegraph och såg mycket intresserad ut. Aprilhäftet har redan kommit, utropade han, och glädjen lyste ur hans ögon. Jernvägsturerna äro ungefär desamma, som förlidet år, dock med undantag af några nya bibanor, men hvad jag synnerligen fröjdar mig åt, är att jag återfunnit samma afgångstimmar för ångbåtarne på Rhen. Jag går från Köln på morgon och fastän vi gå up mot strömmen, så dröjer det dock inte så förskräckligt länge, förrän jag kommer till Bonn, och det är en ganska intressant stad... Drachenfels, Rolandseck och allt det der ända till dess man kommer fram till Coblenz. En resa på Rhen är väl det angenämaste man kan företaga sig. Då skall du väl också en gång göra den i verkligheten, menade jag. Ack, när skall jag få tid dertill? genmälde min vän, den teoretiske turisten. Jag undrar jast, om det kommit nå on ny upplasa af Bedekers Deutschland. ar in