Aftonbladet – 22 april 1869, sida 3

Ingen poliskommissarie slipper in i mitt hus,, skrek herr Carmouche; och nu kan det vara nog med sagor. Kanske att ni, min fru, behagade lemna den ställning, ni alltför änge, efter hvad det synes mig, innehaft i herr Matignons armar och begifva er till ert rum ? Fra Carmouche reste sig upp helt förvirrad, kastade en skrämd blick på de tvenne herrarne och begaf sig derefter skyndsamt rån trädgården. Min herre! sade herr Carmouche, stänligt fixerande målaren. Till er tjenst, min herre! svarade Anaole och bugade sig för den lärde mannen, hvilken han visst icke älskade, men som var ar. till en person, hvilken egde konstnärens ela kärlek. Herr Carmouche sade ivgenting vidare den sängen. Han blott ordnade nattrockens veck ed en förnäm åtbörd, lade hufvudet en smula gre ner på den ena skuldran och gick derefter med sin vanliga, sneda gång ifrån måaren. Under vägen till sitt rum, mumlade han: Skulle den der färgkluddaren verkligen hafva sett något? Pah, det är inte möjligt! . Men hvad gör han i trädgården nattetiden? Det förefaller mig misstänkt. Och huru komner det sig, att fru Carmouche också förejager sådana nattliga promenader? Högst visstänkth. .Skulle man verkligen spionera på mig? Jag måste påskynda arbetet... Om jag skulle låta målaren ilytta?... Nej, det vore kanske oklokt. Inga våldsamma mått och steg! Hved kan herr Carmouche hafva för sig i len gamla paviljongen ? sade Anatole för sjelf, under det han såg den sneda getälten begifva sig bort mellan buskar och når i den förvildade trädgården. Och fru Carmöuche, söm ströfvar omkring i trädgår