Aftonbladet – 22 april 1869, sida 3

försökte skratta, men det var ett torrt och mödosamt skratt, som lät högst obehagligt i Anatoles öron. Hörde ni icke äfven förskräckliga nödrop, plågades jär.mer, döendes rosslingar, och trodde er sitta på ParteSaint-Martin-teatern ? Det skulle ligga en slående ironi i herr Carmouches ord, men bemödandet derom hade icke krönts med någon framgång. Antingen har ni blifvit tokig, min fru, tillade han, eller ock är allt detta en förevändning för att vända min uppmärksamhet från edra egna besynnerliga nattpromenader. Anatole ansåg tiden vara inne att träda emellan och omtala hvad han sjelf sett denna natt vid den gamla paviljongen. Min herre, började han, ännu på knä och med fru Carmouche i siva armar, under det den nu uppgångna solen belyste herr Carmouches sneda gestalt och förgylde blommorna på den gamla nattrocken. Min herre, jag kan hafva nöjet omtala, det jag icke blott hört skramlet af -en nyckel i låset till dörren på den gamla paviljongen, utan äfven sett denna nyckel... Ja, min herre, det är rena sanningen. Vid nyckeln var en :besynnerlig figur fästad, efter all sannolikhet en mensklig figur, ty jag såg skuggan af hans näsa, men det var en högst fantastisk figur i en fotsid rock, och... Anatole tystnade plötsligt och stirrade på herr Carmouche. . Den nattrock, han nu säg för sina ögon, erinrade honom ovilkorligt om den fotsida rocken, han sett vid paviljopgens Fortsätt, min herre, hväste herr Oarmouche och fixerade den unge målaren med blickar, som kunde minst kallas förskräckliga, Och då ämnade jag begifva mig-till poliskommissarien, utropade Anatole och fixerade i sin ordning nattrockens egare.