Aftonbladet – 22 april 1869, sida 3

öfverraskat honom. Han följde likväl med, men suckade hörbart, då han gick förbi Höloises dörr. Under hela festen satt han sedan dyster och sluten, ett föremål för kamraternas gäckeri. Hvad var det jag sade? menade Jaunede-Chröme och skakade ännu en gång betänksamt på hufvudet. Det är slut med Blanc-de-Plomb. Hvad skulle vi göra med en sådan kamrat? Det bästa vore väl att vi läte en croque-mort taga hand om honom ju förr desto hellre. Skämtet var just icke af det gladaste slaget, men det vann kamraternas bifall. Anatole förblef dock likgiltig för både skämt och förebråelser och förklarades slutligen vara en oförbätterlig glädjeförderfvare. Det enda, som kunde återupprätta honom i kamraternas ö on och återförvärfva honom deras fordna aktning och vänskap, vore, förklarade de, om han ville utföra en glad roll i det karnavalsupptåg, som de unga målarneämnade anställa vid Montmartrefesten: Ha herrarne hört, att man upptäckt ett band falskmyntare här på Montmartre ? frågade Sobresac, som för ett ögonblick lemnat sin post vid disken och tog sig litet frisk luft i den löfsal, der de unge målarne slagit sig ned. Det var en öfverraskande nyhet, hvilken ej förr än pu hunnit till de sistnämndes öron. Falskmyntare tillhöra alltid det romantiska området, och för romantiken intresserade sig de flesta af målarkolonien på Montmartre. Man ville också gerna höra hvad fader Sobresac hade i detta ämne att meddela och bad honom sitta ned och taga en gloria (en kopp kaffe med cognac) samt omständligt berätta hvad han visste om dessa falskmyntare. SDet lärer vara ett stort sällskap, för