Aftonbladet – 20 april 1869, sida 3

Hon lefde verkligen, fann ban snart. Hva var nu att göra? Min fru,, ropade Amnatole ganska orolig ty han hade just ingen öfniog i behandlandet af i vanmakt fallna qvinnor. Min fru gör er det besväret och återkom till sansning, om ni behagar. Fru Carmouche förblef länge döf för Anatoles artiga uppmaningar. Slutligen slog hor dock till hälften upp ögonen, och detta til målarens synnerliga belåtenhet. Bobinon, var det första ord hon yttrade Hvad behagas? frågade Anatole, alltjemt på knä vid fru Carmouches sida. Får jag någon biljett till Bobinoteatern i afton? hviskade hon med svag stämma. Anatole fann frågar föga passande till situationen, Min fru, var allt hvad han kunde svara, under det han försökte att hjelpa henne upp i sittande ställning. Jag skall försöka att skaffa er litet vatten. Det är allt hvad jag kan göra för närvarande, Fru Carmouche stirrade på Anatole och på träd och buskar omkring sig. Plötsligt erinrade hon sig hvar hon var och hvad som gifvit anledning till hennes fruktan. Paviljongen! utropade hon med ytterlig förskräckelse och var åter nära att fälla arfdånad i Anatoles armar, Paviljongen? upprepade en stämma bredvid dem, och i morgonrodnadens hela glans stod herr Carmouche med vidt uppspärrade ögon och ännu vidöppnare mun stirrande på den öfverraskande synen. Ändtligen kommer ni då, herr Carmouchex, pitrade Anatole, och det låg ett ganska märkbart uttryck af förebråelse i den ton, hvarmed orden utsades. Ändtligen? upprepade herr Carmouche och svepte pattrocken närmare om sig, ty