Aftonbladet – 17 april 1869, sida 3

m av PR BEIELER VAR. UUtlBEVER ANS ERRIN PU Cs boken (således ej på bibeln). Hur länge detta bruk varat, nämnes ej. ; Ganska märklig är förf:s berättelse om sockenkrigen. Vid Enderyda marknad t. ex. slogos alltid Wieslanda, Skatelöf och Thorsås socknar med Wirstads och Stenbrohults. Detta erinrar ref. om en berättelse af Hartmansdorff, som, då han blef landshöfding i Kalmar 1838, besökte fängelset, då följande samtal uppstod med en lifstidsfånge: Hvarför sitter ni här? — Jag har slagit ihjäl en karl — Hur så? — Jo, ,han var ifrån Masjö (Madesjö socken). — Ån sen? — Jo,, när jag kom till Masjö, fick jag stryk. — Åfven berättade H., att vid exercismötena inom länet förekommo ofta slagsmål mellan ölänningarne och fastlandsborna, hvarföre H. ifrågasatte, om ej ölänningarne kunde få exercera särskildt på Öland, hvarigenom äfven besparing kunde ske i följd af minskade trupptranpsporter; .men då upplystes, att i sådant fall skulle otvifvelaktigt än värre slagsmål uppstå mellan Norra och Södra. Motets.hefolkningar och befälet. vara för fåtaligt att kunna förekomma dem. Humaniteten stod nog på mycket klena fötter i.den beprisåde gamla goda. tiden, och Värendsbeskrifniogen lemnar många starka vittnesbörd för detta. sorgliga förhållande. Förf. antager, att de gamla offerbålen å de gamla offerplatserna uppbördeiden yngre hedendomen, tå bålelden symboliserades genom en rese-sten eller stång. Men maånne ej dessa senare äfven. tillhörde äldre tiden. De motsvara kanaaniternas och fenicernas Baalsoch-Aschera-stoder; hvaraf denförra alltid var af sten, den senare af trä, hvarför det alltid i bibeln heter, att den förra nedbröts, men. den. senare ned-höggs. Aschera vår den qvinliga wvestasiatiska .gudomligheten, äfven kallad Astarot eller Astarte, bredvid den manliga, som kallades Baal: Ascheras stader ötversätt tes orätt i kyrkobibeln. med. luhdar,. Från denna Aschera, kring hyilken folket jublade öch dansade, härleder Sig sannolikt vår majstång. De sjöfarande feni-, cierna införde sin kult å alla Europas kuster. Baalstoden (i vesterländerna äfven Herkulesstoden kallad) var deras allt 1 alla: deras Gud, deras sjömärke, solvisare, ledfyr vid alla sund öch inlopp, ofta bildad som ett kors, der de utsträckta armarne utpekade farleden, I första häftet visar förf. en hög sten inom en inhägnad, der sjöfarande brukade tillbedja. . Då dessa inhägnader slutli--j gen fingo väggar och tak, kunde: ej stenen få annan plats, än att ställas som spira (el ler torn ofvanpå taket, hvilket torde gettiden äfven till senare kyrkbyggnader, på hvilkas torn äfven vindvisare, solvisare o.d. förekommit, samt slutligen våra, tornur, liksom våra tornväktare ej torde saknat sin motsvarighet och i äldsta tiderna voro stationerade på åldriga offerkullar och Baalseller Baldershagar för att med eldar och vårdkasar telegrafera, hvaraf ännu namnen Vårdsätra, Vaksala, Vaksholm, Warberg o. 8. v. Vi anse oss till sist böra anföra författarens slutord, efter beskrifningen af våra förfäders folklekar: Våra förfäder, ehuru okonstiade barn af naturen, voro nemligen ivga råa barbarer. Tvärtom vittna alla spår att de voro ett andligen begåfvadt folk med sinne för hvad som är stort i tanke och handling. Detta folk är då väl värdt att studeras i de min nen, som det lemnat i ar: åt efterkommande. Ty det är i vårdandet af vårt nationella arf, som vi hafoa att söka fäderneslandets framtid. Sanningen af författarens slutmening blir klarare, om man läst tillslut sjelfva arbetet och ej blott en tarflig. anmälan deraf. Hvar och en skall efter genomläsning af denna bok bättre akta, förut misskända och ringaktade minnen och erkänna att. det endast är på de nationella minnenas grund som en sjelfständig fosterländsk litterator och konst kan uppspira. Vi svenskar ha för mycket förbländats af det skrytsamma talet om. våra stora minnen från nyare tider, för att kunna till fullo inse, hvilka oförgängliga skatter som ligga i de många små folkminnena. Det är en lycka, att folklypnet varit så segt och sjelfständigt, att ej de. bättres, okunnighet och fördomar kunnat genom åtlöje och förakt utrota dessa små minnen, innan våra utmärkta forskare hinna rädda de sista spillrorna undan den moderna bildningens bildstormare. — Karl den tolfte. En minnesbild af B. v. Beskow. Af detta märkliga arbete, hvars förra afdelning utgafs i slutet af förlidet år, har senare afdelningen nu utkommit. Sedan förf. i detta verks förra afdelning företrädess vis egnat sin uppmärksamhet åt Karls krigiska egenskaper och verksamhet, öfvergår hanji denna senare del att betrakta honom som, främjare af fredliga yrken samt befordrare af statsskickets utveckling medelst anordningar, hvilka antyda mindre vanlig statsmannabliick äfvensom idter framom hans tid, samt jemväl som en varm bildningens vän och beskyddare Atskilligt häraf har förut af förf. varit i flera mindre uppsatser anfördt i svenska akademiens handlingar, äfvensom af Atterbom; här åter förekomma dessa spridda skildringar samlade och omarbetade till en totalbild, med en mängd nyaj tillägg och utvidgaingar, alltsammans af högsta intresse och i den yppersta stil framlagdt. . Uti icke mindre än 44 kapitel afhandlas särskilda ämnen till belysning af Karls historia och samtid äfvensom källorna för ett tillförlitligt bedömande af dessa. Vi begagna tillfället att meddela hvadl: Geffroi i andra häftet af Revue des deux : mondes för 1869, anmärker i anledning af Voltaires historia om Karl XII. Han säger sig nemligen ha bland kejserliga bibliotekets : handskrifter funnit vittnesbörd om den mödosamma forskning, som Voltaire företagit för detta verks utförande. och omvämner. särskildt långa listor med fråsor, som Voltaire afsändt till Tyskland och Polen, äfvensom de svaromal, hvilka till honom ingått från Euro pas aflägsnaste trakter. Geffroi ingår dock ej i någon redogörelse för dessa frågor och svar. Som bekant är, begärde Voltaire af konung. Stanislaus ett intyg om sannfärdigheten af sina uppgifter om Karl XII och erhöll äfven att mätlent af amnlacte låg hviikot han And