Aftonbladet – 14 april 1869, sida 3

2 TINA ONA US MAUD MARIN 1 försäkrad. (v. rp) i ERNER i EKONOMISKT. Frågan om grundskatterna. I. Vid innevarande riksdag, likasom vid fler föregående, ha motioner väckts om grundskat ternas aflösning. a Motionärerna hafva framställt denna åt Tgärd såsom ganska enkel och lätt utförbar för staten nyttig och för de skattskyldig -Jordegarne obetingadt gagnande. De å hvarje jordfastighet nu hvilande grund. skatterna skulle efter medelmarkegång beräknas till ett visst penningbelopp, hvilket betraktadt såsom en ränta, förvandlades til ett motsvarande kapital, som af den skattskyldiga jordens egare kontant inbetaltes til statsverket, antipgen på en gång, eller succesive under vissa år. När ifrågavarande kapitalinbetalning blifvit fullgjord voro grundskatterna aflösta. Derigenom att det sålunda till staten inbetalta kapitalet sjordes räntebärande, erhöll statsverket årligen en inkomst, som motsvarade hvad grundskatterna förut hade inbringat; men förvaltningen af nämnde kapital blef vida mindre kostsam, än det nuvarande uppbördsverket är. — Åtskilliga hafva äfven ansett möjligt att ifrågavarande kapital skulle blifva fullt tillräckligt för jernvägsbyggnadernas utförande och att således för detta arbete all vidare upplåning af utländska kapitaler blefve obehöflig. Om en föreskrift äro samtlige motionärerna ense, nemligen att aflösningen måste blifva obligatorisk för alla med grundskatter behäftade fastigheter, hvilket också är principielt riktigt och ur praktisk synpunkt nödvändigt; ty är aflösningen nyttig, så bör den ock all mänt verkställas; annars skulle stora förveckngar uppkomma. Om t. ex. ett hemman är klufvet i många lotter, så måste samtliga :garne af dessa verkställa aflösningen gemensamt, och ingen ega rätt att undandraga sig densamma, dels emedan den anses nyttig, dels emedan skatteuppbörden annars blefve ytterligare invecklad; och en ny jordnatur fill de många redan existerande skulle uppkomma. Det är icke behöfligt att här undersöka huru de nuvarande grundskatterna tillkommit. Kändt är att då de åsattes, utgjorde de s ter i egentlig mening, hvilka efter behof hö des eller minskades. Men sedan iång tid tillbaka hafva de bibehållits oförändrade, och slutligen medelst gifna författningar, tillkomna lika mycket i den skattskyldiges som i statens intresse, vunnit egenskapen af orubblig-het. Men just derigenom hafva deock sedan lika lång tid tillbaka förlorat rätta naturen af skatter och i stället antagit hela karakteren af vissa räntor som belasta jordkapitalet. För utbekommande af dessa räntor har staten tillerkänts förmånsrätt i nämnde kapital (jorden) framför den skyttskyldiges alla öfriga fordringse; Ifrågavarande räntor (grundskatter) halva likaledes sedan lång tid tillbaka med sina bestämda belopp så oskiljaktigt fästat sig vid jordfastigheten, att de; direkt inverka på densammas värda Förhållandet är också att vid hvarje öfverlåtelse ; (köp eller skifte) af jord från en till annan j gare, tillses och beräknas noga huru stort belopp grundskatterna utgöra a den ifråga-:; varande jordfastigheten, emedan de angitva len kapitalskuld, hvarmed samma fastighet är svaverad till staten, och hvilken (skuld) ta ses med i beräkningen då fastighetens värde h pris skall bestämmas. Man kan således säga, att det icke längre är egaren af jorden som drabbas af grundskatterna (ehuru han år utgitva dem), utan att det är jorden jelf som får vidkännas dem genom det minade värdet, och vidare att den som förrärtvar sig skattskyldig jord skyddar sig geom del lägre pris han erlägger för sådan ord mot för skattefri jord. Vi vilja förklara detta genom ett exempel. I Im tvenne hemman äro till areal, jordmån. vördighet, skötse, läge och åbyggnader at ;recist lika beskaffenhet, så hafva de i reseln lika värde. Men om från det ena utå i grundskatter 200 rdr årligen, hvaremot rån det andra inga grundskatter utgå, så ar det förra, efter 5 proc. räntefot, 4000 rdr re värde än det senare, och vid skeende ljning är det otvifvelaktigt, att köpekillingen å det skattefria hemmanet blir så nycket högre, som skatten uträknad i kapial, nedsätter det skattskyldiga hemmanets ärde. För egarne af dessa hemman kan det lock vara likgiltigt, antingen de omförmälda :00 rdr utgå under benämning grundskatter ill statsverket, eller såsom ränta å 4000 rdr ill en enskild person — förutsatt naturligtis att utbetalningen i begge fallen uppgår ill samma belopp. Men i ett afseende föreinnes dock en olikhet; det kapital, för hvilet räntan (grundskatterna) erlägges till staen är ouppsägbart fästadt vid jorden; hvarot om samma kapital för enskild persons äkning är i jorden intecknadt, så blir skullen ständigt uppsägbar. Om i det ena eller undra förhallandet ligger en fördel eller en lägenhet, beror helt och hållet på jordegaens kapitaltillgång; likvisst är förhållandet utt den, hvars jord icke är gravationsfri, föreIrager ouppsägbar för uppsägbar skuld. I lettaafseende tillåta vi oss framhålla en mständighet, enär den eger ett nära samand med frågan om grundskatternas aflösing. HSävidt vi kunnat erfara — och vi hafvai den vägen gjort ganska vidsträckta forskingar — äro sådana fastigheter, på hvilka e drygaste grundskattebördorna hvila, alleles icke de som oftast ombyta egare, utan j värtom minst gå i handel och längst för-. li inom samma slägts ego. Orsaken härill är hvarken att egarne till ifrågavarande ord hysa så djup kärlek för den, icke heller tt den är mera bördig eller bättre skött — tan helt enkelt emedan för en trygg besitting af densamma erfordras ett relativt minre kapital, enär det för hvilket grundskaterna erläggas är ouppsägbart fästadt vid joren. Denna :omständighet skall-lätteligen till n fulla betydelse kunna vitsordas af hvar ch en, som känner huru stora uppoffringar llmogen underkastar sig för att erhålla stående — d. v. s, ouppsägbara — låun. Jet är af sam anledning som allmogen