Aftonbladet – 14 april 1869, sida 2

det; skulle jag tro, ända långt bort till S Denis, och, om jag ej minnes alltför orätt, ser man till och med kullarne vid Montmoreney. ; Saint-Denis! Montmorency!... Huru vet ni det? frågade herr Carmouche med stegrad ängslan i röst och blick. Hufvudet lutade sig ännu mer ned mot skuldran, men armarne hade upphört att-röra sig som väderqvarnar öfver de vandrandes hufvuden. Den tillfrågade menade -att -han mycket väl kände till utsigten från Montmartre. Han hade ju sjelf bott i grannskapet. Detta svar tycktes något lugna herr Carmouche, men han fortfor att med ängslan spana efter den gäst, som undflytt honom. Slutligen tyckte han sig höra steg i en sidogång, på andra sidan om en tät och hög häck. Han hörde äfven ett par röster, som sakta samtalade. Aha, der ha vi vår vän Jaubert, sade herr Carmouche, och det ängsliga uttrycket försvann ur hans ansigte. Hufvudet reste sig åter något från skuldran, och armarne började ännu en gång att röra sig med större frihet. En lycklig förändring hade försiggått med honom. Ja, vid kärlekens altare, hviskade det så ömt på andra sidan häcken. Hvad är det? ropade herr. Carmouche, och det ängsliga uttrycket återvände. Jag tror inte att det är vännen Jaubert, menade den andre gästen, hvars knapphål Carmouche ännu icke släppt. Hvem är der? frågade den sistnämnde, höjande rösten. ä Man lyssnade, men hörde icke något svar. Hvad... man; -förnam. var endast. ljudet af steg, som hastigt aflägsnade. sig. Innan herr Carmouche hunnit på andra sidan om häcken, var allt deråter tyst och stilla,