Aftonbladet – 13 april 1869, sida 2

— Ae Stockholmsposten för i går innehåller en längre ledande artikel om försvarsfrågan. Vi kunna ej neka oss nöjet att citera ett stycke, som utgör sjelfva qvintessencen af denua artikel. Efter att något ha läst lagen för rustoch rotehållare och låtit dem veta, jatt den som inför fäderneslandets befallande kraf stolar på sin enskilda rätt att undslippa gemensamma uppoffringar, har derigenom i viss mån afsagt sig sitt medborgarskap, yttrar bladet följande: Men lyckligtvis har fäderneslandet ännu icke behöft göra så stränga fordringar gällande. Väl stå i detta ögonblick två af Europas mäktigaste militärstater stridsrustade emot hvarandra, och kanske är Rheinflodens vatten blodblandadt ännu innan vi se vårbrodden på våra åkrar.: Skulle en oblid skickelse eller missförstådda nationalitetsintressen i förtid inkasta oss i denna strid, då må vi visserligen boppas på den försyn, som förr utan all vår förskyllan eller värdighet ryckt oss tillbaka från undergångens brant, men icke är det värdt att bygga kalkyler på våra egna krafter eller söka frammana Carl XII:s skugga. Få deremot kämparne på egen hand möta och matta sina krafter, böra vi hoppas att dessa äro snart uttömda, och att en allmän afväpning i vår verldsdel snart blir följden. Vi kunna då ordna ett försvar, med mindre uppoffringar måhända än hittills, med fem beväringsklasser och en krigsfot af 68,000 man, och ändå vara vida tryggare än förut, såvida vi hafva det fosterländska sinne, som vill göra uppoffringar när de behöfvås, men tillika den sanna ekonomiska sjelfbevarelsedrift, som icke fordrar uppoffringarne förr än de verkligen behöfVaS.n Detta är ju ett ganska originelt uttalande af en tidning, som gerna vill gälla som organ för Första kammaren. Vi förmoda dock, att mer än en af Första kammarens ledamöter känner sig litet dubiös, huruvida man bör vänta med en organisation af nationalförsvaret till dess de europeiska striderna äro utkämpade, den allmänna afväpningen inträder och ingen fara mer är för handen. En och annan medlem af Andra kammarens landtmannaparti torde ock göra den invändningen, att om vi nu icke ega den ringaste ntsigt att kunna värna vårt sjelfbestånd, annan än den som beror på Koppet, att För rg utan vår förskyllan eller värdighet skall rycka oss från undergångens brant, då vore det allra bäst att inbespara de onödiga uppoffringarne för det nuvarande gagnlöse försvarsverket, och i lugn förtröstan på Guds försyn afvakta det ögonblick, då afväpningens tusenåriga rike tager sin begynnelse.