Aftonbladet – 12 april 1869, sida 2

ned åsyftats förhöjdt anslag för folkunder-; visningen. Vare sig dermed huru som helst, så framgick dock tydligt af motionen, att lensamma, liksom åtskilliga ånära inom Ånira kammarea väckta motioner, tarfvat censur innan den släppts ut i dagen. Talaren hade för mycken aktning för konstitutionsutskottets ledamöter för att tro det motiosea kunde leda till någon åtgärd. Men en nmärkning kunde han dock ej undertrycka, nemligen att motionären visserligen velat framhålla 2:ne i hans tycke mäktiga faktorer, eller folkvilja och folkmakt, men deremot synts alldeles förgäta att fästa behörigt afseende å äfven de mest billiga anspråk på pfolkvett. I likhet ined grefve Hamilton äro vi öfvertygade, att den ifrågavarande motionen ej skall till någon åtgärd föranleda, men just derföre synes det oss som om dess görande ti!l I för en särskild kommentarie i första kammaren innan ärendet dit i laglig ordning inkommit, var minst sagdt opåkalladt. Grefve Hamiltons omdöme om motionen må vara huru befogadt som helst — och derom vilja vi visserligen icke med honom tvista — så synes dock den omständigheten att ien Kammare kan finnas nåon medlem, som framkormer med förflugna förslag, icke böra utgöra skäl för medlemmar af medkammaren att enkom uppträda för att derför tilldela honom tillrättavisningar. Förslag och yttranden, vittnande om bristande takt, kunna förekomma . båda Kamrarne, och vi anse hr grefve Hamilton, på hvilken man dock i det hänseendet har bra mycket större anspråk än på hr Jöas Pehrsson, sjelf ha derpå gitvit ett prof, då han under debatten om Andra kammarens ledamöters arvode företog sig att för der uppgöra en hushållsoch spisordning samt angifva huru många öre en riksdagsman i Andra kammaren behöfda depensera på sitt logis, på sin frukost, middag o. s. v.; mer hvarthän skulle det väl leda, om dylikt upptoges och gjordes till föremål för kommentarier, omdömen och tillrättavisoingar i medkammaren? Riksdagsförhandlingarne kunde då urarta till ett käbbel kamrarne emellan ingalunda öfverensstämmande med representationens värdighet och höga uppgift. a 20