Aftonbladet – 9 april 1869, sida 2

Stylin men att dottern verkligen egde en ägsen aning om att det fanns något högre i lifvet. Det naturliga begäret efter mera andlig föda, hvilket icke någon förstått eller velat leda på den rätta vägen, satte sig upp mot den torra och tråkiga hvardagligheten i föräldrahemmet, men hvad som under andra förhållanden kunnat blifva poesi, blef nu ett oregleradt svärmeri och slutligen karrikatyr. Hennes far stod i förbindelse med många betydande män under Julimonarkien och äregirig, som en sådan bourgeois kunde vara, hade hau örskat att se sin dotter göra ett briljant parti, det vill säga helst med en högre embetsman, som hade inflytande i någon af ministererna och kunde göra hr Bertholon till officer af hederslegionen. Sjelf hade hon önskat sig en skön bhjeltetenor, helst i burgundisk drägt, men den sortens friare hördes icke af, och om någon sådan visat sig, skulle pappa Bertholon icke hafva dragit i betänkande att gifva honom ett ganska brutalt afsked. Då fadern icke ville skaffa henne en tenor till man och då icke storkorsen af hederslegionen samt ej ens officerarne af den orden låtsade om hr Bertholons vinkar, blef Eulalie slatligen gift med hr Carmouche, som icke var rik, men hade en liten besparing i treprocentsräntor, och möjligtvis kunde en dag göra sig ett namn inom vetenskapen, blifva medlem af institutet och åtminstone riddare af bederslegionen. Eulalie hade ingen böjelse för hr Carmouche, hvilken var den fullkomliga motsatsen till en skön hjeltetenor i burgundisk drägt. Då hon öppet förklarade detta för sin mor, log fru Bertholon med ett medlidsamt öfverlägset bourgeois-leende och förklarade att äk