Aftonbladet – 8 april 1869, sida 3

i LaCKLES 1 Tjol, nn baler BIUSDAGEN Gårdagens sammanträde. Andra kammaren. Främst på föredragningslistan stod frågan o1 utseendeaf ny fullmäktig i riksgäldskontoret ej ter aflidne öfverste af Wirsn. tan öfverlägg ning bi slöts, af ny fullmäktig skulle utses. Me i fråga om, huruvida han skulle utses af samm valmän, som förra gången utsågo fullmäktige elle nya valmän för detta särskilda fall skulle utses uppstod en stunds liflig öfverläggning. Vice tal mannen hr Mannerskantz föreslog, att de reda befintliga elektorerna skulle förrätta äfven dett: val; hvaremot hr Hedlund ansåg, att nya valmän borde utses bland annat af det skäl, att tal. hört flere, son varit missnöjda med de förras förfarande. Me då tal. hade ordet bad han att få beriktiga er oriktig uppfattning af hans ord i denna fråga vic ett föregående tillfälle. Han hade alldeles ickt klandrat utgången af valet, utan endast proteste rat mot den proceduren vid valet, att majoriteter uppgjorde en lista, till hvilken de särskilda medlemmarne fö-bundo sig. Derigenom blef den en skilde vah.s nens sjelfständighet omöjlig, såvids man icke skulle tänka sig, att 24 personer kunde bli fullt eniga, men detta vore dock en omöjlig: het. Tal yrkade derför, att nya valmän måtte utses, såvida !de gamla ännu vidhölle sin åsigt att förbinda sig till en majoritetslista. Hr Ola Jönsson biträdde den föregående tal:s åsigt, enär tal. ansåg grundlagens mening i 71 R. 0Ö. vara tydlig, och enär de gamla val männens värf blifvit slutadt genom det af dem en gång förrättade fullmäktigval. Ville man icke destö mindre öfverlemna åt dem att ånyo välja, så vore det att betrakta såsom ett nytt val; men ett dylikt sätt att välja vore olagligt, enär R. O. föreskrifver, att alla val skola förrättas med slutna I icke genom acklamation, som detta skulle itva. Hr Carl Ivarfsson ansåg i motsats mot den förre tal., att grundlagen intet binder lägger deremot, att de gamla valmännen kunna förrätta äfven detta val. 71 R. O. säger visserligen, att de 48 valmännen skola utse fullmäktige, men nämner ingenting derom, att deras uppgift skulle stanna dermed. Den nu aflidne hade dödt, innan han tillträdt sin befattning såsom fullmäktig. Men man kan tänka sig, att han i stället afsagt sig förtroendet. Skulle då ett nytt val hafva egt rum? Nej. Tal, ansåg förhållandet nu vara alldeles enahanda, eller att det blifvaude valet blott vore att betrakta såsom ett kompletteringsval. Tal. slutade med att uttala den öfvertygelsen, att det åtminstone ej vore enligt grundlagen oriktigt att bibehålla de förra valmännen, hvilket tal. förordade. Hr Svanberg beklagade att hr Hedlunds budbärare varit så litet sanningsenlig och att han sjelf med så stor lättrogenhet mottagit uppgifterna. Endast i det fall, att man kunde komma till en lista som alla gillade, hade man beslutit sig för att följa Första kammarens exempel och stå omkring den uppgjorda listan som en man. Hr Staaff böll före, att grundlagen intet be-. stämdt föreskrifver, utan att det stode i Kammarens fria skön att förrätta det beslutade valet, intingen genom de gamia eller genom nya valmän. Men att Kammaren hade både rätt och anedning att utse nya, såg tal. i den omständigheen att de förra fullgjort sitt uppdrag. Ty om de skulle utse en fullmäktig till; så komme de i jelfva verket att utse 8 fullmäktige, då 71 R. gr likväl uttryckligen säger, att de skola utse 7. och med detsamma som protokollet öfver valörrättningen blifvit till Kamrarne öfverlemnadt, nsåg tal. deras uppdrag slutadt. Hr Vougt fäste uppmärksamheten derpå, att n af de förre valmännen nu blifvit valt till 1elamot och en annan till suppleant i riksgäldskonet; och tal. förmodade, att det väl icke kunde ara meningen, att dessa fullmäktige skulle tillåtas välja en blifvande kamrat. Hr Ola Jönsson visade genom den föreskriften 35 SR. O., att talmannen och några utaf Kamparen dertill utsedda ledamöter, efter samråd med ekreteraren, skola utse den betjening, som kamarne anse för sig under riksdagen nödig, buru R. O; uttrycker att rättigheten att välja fortfar jela Riksdagen. Hr Lindström bade icke funnit något grundgsbud, som synnerligt stödde den ena eller anIra af de uttalade uppfattningarne. Men han anig likväl nytt val böra ega rum, enär hvarje val rde vara ett uttryck af de väljandes åsigt för Hfället. Meningen inom Kammaren kunde ju nu ara förändrad; Kammaren kunde ju anse, att de örra valmännen på ett mindre nöjaktigt sätt fulljort sitt uppdrag; och för att få utrönt, huruida de fortfarande åtnjöto Kammarens förtroende, kulle tal. komma att fordra omröstning om anjällande af nytt val. Hr Bergström hade blifvit förekommen af hr indström och instämde med honom, så mycket ellre som tal. hyste den åsigten, att majoriteten denna fråga undergått en betydlig förändring. Er Mannerskantz upplyste, att man i talmansonferensen varit efise derom, att de förra valävnen borde förrätta äfven det nu förestående alet, och ansåg 71 i R. O. gifva stöd åt denna ening. Tal. fann det af de båda föregående tane framhållna skälet icke våra af någon vigt, när det vore olämpligt, att tid efter annan förega nya val för att utröna majoritetens åsigt. Hr Hedlund genmälde en föregående talare ermed, att han fått sina uppgifter om det förittade fullmäktigvalet från en futlt sanningsenlig erson, som derjemte vore så minnesgod, att han den ena dagen förklarade en person hafva väl tfört ett uppdrag och den andra dagen ätt han jort det så, att han vore olämplig till dess bibe-illande. Hr Keij-hade icke ämnat begära ordet i denna : åga, då han ansåg det särdeles obehagligt att tra sig i ett, så att säga, personligt ämne; men en förste talaren (hr Hedlund) bade genom sitt d detta tillfälle förnyade klander af de förre umänners åtgöranden tvungit honom dertill. etta klander drabbade dock ej honom, utan kamarens minoritet, som väl förde fosterländska tänätt i skölden, men aldrig kunde förlåta majoteten, att den ej sjelf vore majoritet. Samme 1. hade dock för sitt uppträdande i denna fråga uppit temligen helskinnad undan, antingen af rdnad för honom eller ock, emedan man ej så ycket fäste sig dervid. Den föreliggande fråin vore ej den första i sitt slag. Vid 1851—52 ens. Riksdag uppträdde äfven en person i Borreståndet och anförde klander deröfver, att perner blifvit valde till fullmäktige, hvilka varit indre kompetente än andra som ej blifvit valde. lere af ståndets ledamöter vore nu närvarande som ledamöter i Kammaren, och tal. ville upp