fritt och öppnat våra hamnar till fri täflan med utlandet (det fordras en god portion af djerfhet till ett sådant påstående, då Sverge ännu för de flesta införselsartiklar har qvar högre skyddstullar än de festa länder), så åstadkoms en revolution, farligare än e politiska, som i allmänhet blott afse formerna, hvaremot denna träffade samhällets grund, de arbetande, de närande klasserna. Hvad skall nu detta betyda, om det skall betyda något? Jo ingenting annat än att handel och industri steg för steg gått tillbaka samt att denna fortgående försämring, allt sedan lossandet på de stränga prohibitiva banden, slutligen vållat de svåra tider vi nu haft några år. För att visa haltlösheten af påståendet, att fabriksindustrien lidit af de höga skyddstullarnas nedsättande, kunde vara nog att hänvisa till frih. Gripenstedts yttrande (se Aftonbladet n:r 60), att våra fabriksnäringar, hvilkas tillverkningsvärde ännu 1850 utgjorde endast 36,431,000 rdr, men nu uppgår till omkring 80 millioner, således just under den period, som man så ofta hört omtalas som tidpunkten för deras undergång, utvecklat sig på det mest glädjande sätt och ännu alltjemnt befinna sig i ett oförminskadt framåtskridande; men vi skola här till ytterligare bevis lemna en ännu speciellare uppgift enligt utdrag ur kommerskollegiets berättelser och bifoga derföre en sammanställd jemförelse utaf exporten af de vigtigaste artiklarna jemte fabriksverksamheten från år 1850 till och med 1867, hvilken oemotsägligt visar, huru det står till med grefve Sparres prevolution samt de arbetande och närande klassernas förhållande till densamma.