Aftonbladet – 6 april 1869, sida 2

mn att Blanc-de-Plomb, den gladaste begrafningssom ännu druckit en choppe på MontMarte visst ae kunde misstänkas för att på fullt allvar vilja gor. 8 till en kryddkrämaren. of, Men har du verkligen inlåtit dig ati a fären med en veritabel kryddkrämare? frågade man slutligen Anatole, sedan denne huänit lugna sig och tycktes vilja återtaga sitt vanliga goda lynne. Ja, det kunde Avatole icke förneka. Bekänne sen höll på att orsaka en djup förnning hos det nyss förut så muntra sällkapet. Saken är den, förklarade Anatole, att jag behöfde penrgar. Hellre svälta ihjälv, utropade Bleu-dePrusse, än inlåta sig med en kryddkrämare! Hellre lefver jag på kredit i hundra år, förklarade en annan. Jag kommer aldrig att sälja en tafla till en kryddkrämare, äfven om han bjöd mig hela Marseille och jag fick Paris på köpet, bedyrade Jaune-de-Chröme. Den fördömde tafiehandlaren i Rue Lafitte har försökt öfvertala mig att afstå ett stycke af mina nyaste verk. Förgäfves! Vik hädan, lede freare, sade jag. Annu har jag icke lyckats iia en enda tafla i år, men Jag afyttrar ej heller någon förrän staten vill köpa af mig. Jaune-de-Chröme har rätt, skreks i korös. Icke en enda duk åt dessa blodsugare till taflehandlare. Nej, staten skall köpa våra arbeten. Um staten icke vill köpa, är det bästa beviset på att vi hafva en dålig styrelse, och då är det icke långt borta till revolutionen, Åh, vi veta nog huru barrikader byggas, Vi skola hänga i Luxembourg, så länge vi lefva, och när vi äro döda, skola vi förvaras i Louvren. Ar det icke ssont, Blanc-de-Plomb 2x For