Aftonbladet – 5 april 1869, sida 3

0 ev JGUMDLIDR MAUC DIOLL J Ordioörande som icke voro landshöfdingar. Dessa komme i en falsk ställning, då de såsom landshöfdingar egde att röfva Å ärenden, hvilka de såsom ordförande i andstinget handlagt. Tal. kunde icke se någon våda, utan tvärtom endast en öfverenstämmelse med sjelfstyrelsens ide, om landstingen tillätes att sjelfva utse ordförande, och brist på lämpliga personer kunde ej mer än för närvarande u pstå, om de äfven finge jä utom landstinget. Öm nu Andra kammaren bifölle betänkandet, skulle detta beslut vid följande riksdagar åberopas af dem, som ville motsätta sig denna förändring, och önskade derför tal., att kammaren måtte bifalla, densamma, samt formulerade förslag till beslut. Hr Siljeström vände sig, liksom den föregående tal., mot utskottets motiver. Detta hade funnit motionärens skäl vara blott negativa, men tal. ansåg för sin del att utskottet lika litet höjt sig öfver det negativas gräns. Tal. uppläste derefter ett stycke af ett annat utskottets betänkande, i hvilket utskottet förofdar rättighet för Stockholms stadsfullmäktige att välja sin ordförande, och tal. kunde icke finna annat, än att de af utskottet i detta fall anförda skäl äfven vore tillämpliga på nu ifrågavarande val, när landshöfdingen är ordförande. Utskottet hade dock verkl igen anfört äfven icke negativa skäl, t. ex, att det låter gåledes tänka sig, ehuru det hittills ej torde hafva inträffat, att ett landsting kunde blifva så sammansatt, att inom detsamma ej vore att tillgå någon lämplig ordförande; men tal, fäste uppmärksamheten på, huru vilkorligt och obestämdt detta påstående blifvit stiliseradt. Utskottet grundade således sitt afstyrkande på en möjlighet som aldrig inträffat; eller månne utskottet verkligen tilltrodde sig bevisa, att den någonsin inträffat. Om ock sanningen af utskottets påstående, att större tillgång intelligens, förenåd med administrativa och juridiska insigter, funnes i hufvudstaden än på andra orter, så borde man å andra sidan ej heller förgäta den ofantligt större vigt och betydelse, som tillkommer Stockholms stadsfullmäktige, de der handskas med millioner, än landstingen, hvilkas ärenden icke äro synnerligen maktpåliggande. Utskottet hade äfven sagt det erfarenheten ådagalagt, att vid landstingsmannaval den mera framstående förmågan och den större medbor, erliga förtjensten mången gång fått vika för medelmåttan. Deremot ville tal. ställa den frågan, huruvida ) det vore alldeles-utan exempel att K. M:t icke i någon Fäng. föredragit medelmåttan framför duglig! eten. Tal. ansåg det för sin del som en förollämpning mot en sådan institution som landstinget, Jatt den ej tillätes sjelf välja ordförande, och detta kunde lätt bli ett hinder för institutionens utveckling. Hr Ola Jönsson erinrade, vid utskottets påstående att landstingsinstitutionens nybet vore ett skäl till den förevarande rättighetens vägrande, derom att det blifvit modernt att framhålla det svenska folkets okunnighet och omogenhet för sjelfstyrelse; men ehuru vårt folk otvifvelaktigt innehade lika hög bildningsgrad, ja högre än de flesta, vågade man likväl icke medgifva det samma fribet som i utlandet, der det alltid medgifves kommunala korporationer att välja sin ordförande, eller president, som det der kallas. Utskottet anmärker, att intet missnöje försports med det nu gällande sättet för ordförandes utseende, Tal. medgaf visserligen sanningen deraf, men detta vore intet skäl att afstyrka motionen, enär ett dylikt missnöjelätt kan EDRA stå i en framtid, om en regering möjligen skulle önska att inskränka landstingets verksomhet. Detta mål kunde ernås genom väljande af ordförande, som vägrar proposition på ärenden, som enligt hans och regeringens åsigt icke höra till tingets befogenhet. Yrkade bifall till br Ahlgrens förslag. Hr Ribbing tog utskottet i försvar. Man hade sagt, att det vore olämpligt att landshöfdingar blifva valda till ordförande; men deraf följde icke, att K. M:t skulle beröfvas rättigheten att utse ordförande, endast att landshöfdingar dertill ej borde utses. Tal. lade mycken vigt vid det af utskottet sist anförda skälet, eller att hvarken från allmänhetens eller landstingens sida någon klagan försports, iafseende på lämpligheten af de personer, hvilka hittills blifvit beklädda med ordförandeskap i laändstingen-, emedan tal. ansåg redan detta intebära til räckligt ekäl att ej nu vidtaga någon förändring. Py om mean-vid lagstiftningen skulle taga hänsyn till alla möjliga tänkbara olägenheter af de gällande stadgandena, blefve man nödgad till ett oupphörligt ändrande, hvilket skulle medföra allt för många och stora svårigheter. Ej inbillade faror, endast principiella oriktigheter ansåg tal. utgöra skäl för en lagförändring, och så länge någon dylik oriktighet icke blifvit i förevarande fall påvisad, vore intet skäl att bifalla motionen. För öfrigt kunde tal. icke finna det Vara, så att säga, någon kapson på landstinget, att landshöfdingarne vore dess ordförande. Visserligen hads.en talare sökt visa, att ordföranden genom Propositionsvägran kunde befrämj Tegeringens afsigter; men talaren vore icke af karjnng -ågigt. Om ordföranden i en församling, hvilken icke, i likhet med Riksdagen, egon någonSmstitution, som afgör dylika frågor, skulle vägra roposition, så ansåg tal. det vara alldeles obestridligt, att församlingen öf-Talaren kunde ej förstå, verröstar ordföranden. huru landstinget kund na sig förolämpadt deraf, att det ej tillåtek Välja rdförande, fastän det möjligen kan det likab regeringen, — Men hade sagt, att andra en bdörde bifalla motionen, på det icke ttbestät skulle kunna åberopas såsom-p alären ansåg, att man ej borde hysa så ite troende till efterkommande riksdagar, att man antöger det de komma utt rätta sig efter föregående riksdagars beslut. Talaren var åtminstone af den öfvertygelsen att le skulle bestämma sitt votum endast efter sig då öreteende omständigheter. Utskottet hade blifvit adladt derför, att det för sitt afstyrkande anfört slott negativa skäl. Talaren höll före, att då ett itskott besvarar en motion. behöfver det icke anöra andra slags skäl, än den som yrkat förändrins en. Hr Per Nilsson i Espö fäste Uppmärksamhe en på, att antalet af landshöfdingar såsom ordörande i landstingen blifvit betydligt ökadt, oakadt ingen klagan försports öfver de ordförande, om icke varit landshöfdingar. — Man hade talat m, att ingen klagan försports öfver det närvaande. Visserligen hade ingen särskild klagoskrift lifvit afgifven, men tal. ansåg en allmän klagan erkligen hafva försports deröfver, att landshöfingar blifvit utsedde till ordförande och att deas antal till och med betydligt ökats. Yrkade ifall till hr Ahlgrens förslag. Hr Siljeström. Om man också icke kunds beisa, att de nuvarande ordförandena skött sitt liggande på ett otillfredsställande sätt, så be. ydde detta ingenting, ty sjelfva den princinen, tt en sådan korporation som lavdstinget gorde i välja sin ordförande utgjorde skäl nog till en jrändring. Å en annan sida skulle desYal kunna igas, att det icke är lättare att bexisa, att lämpga Personer ej finnas inom laz.ästinget. Yrkade ifall till hr Ablgrens reservation. Hr Uhr frågade, hura missnöje i förevarande 1 skulle kunna framstöjlas. Lanåstinget får ej gå med petitioner till K. M:t-och kan således ke klaga, om skäl dertill funnes. Missnöjet ande väl endast uttrycka sig på sätt som nu skett om väckta motioner, då tidningarnes uppsatr i detta ämne naturligtvis anses såsom betg:Iselösa. Yrkade bifall till hr Ahlgreis förslag. Hr Ola Jönsson vidböll sin åsigt att ordföranNn genom propositionsvägran kan hindra landsget att fatta beslut öfver ett ämne, enär tintt ej eger rätt att besvära sig öfver annat än ttade beslut. För hr Ahlgrens förslag uttalade sig äfven hrr vensån, Anders Jonsson, Per Nilsson från rebro län och Medin. Sedan diskussionen förklarats slutad, anstäldes teritig, som utföll med 115 röster för hr Ahlens a och 26 för utskottets afstyrkande :mställan. Efter voteringen bhesärda hr Hiowta andet nok