Aftonbladet – 5 april 1869, sida 3

n LIT 0 RI lt M tt j delar af riket. Men dem, som kunde befar: 1jatt en sådan lokalkännedom, som högst sällan r, och under mången riksdag alldeles icke tage -1 anspråk, kunde vid en förändrad lagstift ning i detta fall komma att saknas, skull -lvi vilja erinra, att dels fåtaligheten af per st I soner utom kommunen, som af dennas medajlemmar äro kände, dels ock förkärleken fö -jdet egna och en viss fåfänga att icke.syna: inom sin kommun sakna förmågor, skall de allra flesta fall, i alla händelser, föranleda valens inskränkning till personer inom orten Erfarenheten från valen till 1:sta kammaren vid hvilka landstingen oftast, ehuru medvetna om underhaltigheten hos åtskilliga bland de kandidater inom orten som uppgifvits, likväl föredragit dessa, samt endast, när en fullkomlig brist på män af den förmögenhet och öfriga egenskaper, som erfordrades, förefunnits, utsett personer från ardra län, lemnar härå ett ojäfaktigt bevis. Frågan är således i verkligheten endast den, huruvida icke, när antingen skickliga eller villiga personer till riksdagsmavnakallets emottagande sak.Jnas, det må vara vederbörande valmän obe.taget att utse utom bygden varande personer, ,Jsom innehafva båda dessa egenskaper? Den inskränkning i valrötten, som 14:de innefattar, då densamma bjuder, att valman maste vara i sjelfva kommunen bosatt, för att kunna sin rättighet såsom sådan utöfva, innebär icke blott en förstärkning af: den uti 19 gjorda inskränkning i valbarheten, utan betager äfven en myckenhet upplyste: och förmögna män en rättighet, som tyckes vara Iganska naturlig, och hvars utöfning endast kunde för staten vara.gagnande, -men ingalunda i något fall skadlig. I de flesta af rikets städer t. ex. finnas personer, som, derstädes bosatta under någon större eller mindre del af året, i samma städer ega fast egendom, ofta af betydligt värde, men hvilka likväl, emedan de på annat håll hafva sin hufvudsakliga sysselsättning, icke kunna vara på förra stället mantalsskrifne. Dessa få nu icke deltaga i val af de förtroendemän, på hvilkas större eller mindre vaksamhet och duglighet deras förmögenhetsvilkor och öfriga intressen till stor del äro beroende. Personer, stighetsegare och andra förmögne män, icke som, hvar för sig, för sina fastigheter och sitt husfolk m. m. till staden skatta långt mera än ett eller annat tiotal af borgrarne i staden, och hvilka (enligt 3 af 1862 års förordning om kommunalstyrelse i stad) verkligen, utan att behöfva vara derstädes mantalsskrifne äro medlemmar af sådan kommun, få icke ens med en half röst deltaga i den vigtigaste valförrättning, som inom kommunen förekommer; under det att de få fritt taga del i en mängd andra val som för dem äro utan betydelse. Det är rättvist, och ett annat förhållande skulle af oss på det högsta ogillas, att favid val af dessa kommunens förtroendemän,: hafva större rösträttighet än andra kommunalmedlemmar; men vi kunna icke finna hvarken välbetänkt eller rimligt, att de som ega! fastigheter i en kommun, som, i följd deraf äro medlemmar deraf och (enligt 4. nyssnämnde förordning) delaktige i öfriga stadsinvånarnes rättigheter och skyldigheter, icke få, lika med andra, deltaga i val af riksdagsmän. Allraminst öfverensstämmer en sådan inskränkning i valrätten med valbarhetens inskränkning till kommunen; ty de lokala intressena, i hvilkasrepresenterande denna senare inskränkning finner sitt enda berättigande, måste naturligtvis kännas starkare hos dem, som ega1 fast egendom, än hos dem, som drifva ett obetydligt handtverk eller ega någon liten lösegendom. I danska grundlagen är visserligen valrättigheten, som för öfrigt är långt mera fri än både i Norge och Sverge, bunden vid kommunen, så att för dess utöfning erfordras att hafva bott inom valdistriktet ett års tid före valet; men detta stadgande gäller icke för valbarhet, utan den scm t. ex. bor i Jutland är valbar i Kjöbenhavn och tvärtom. Äfven Norges grundlag lemnar de väljande på landsbygden större utrymme för lämpliga representanters utseende; ty valmännen ega utse dessa bland alla röstberättigade i Amtet (motsvarande ett svenskt län). Då nu den inskränkning i valbarheten, som i9 af vår riksdagsordning innehåller, i väsentlig mån är beroende af 14 t; så skulle det, för att bereda valmännen tillfälle att ill andra kammaren, i någon, om än ofullindighet likhet med valsättet till den örsta, men, genom de lägre förmögenhetsforIringarne, med långt större framgång, inom rela landet uppsöka de dugligaste, vara tilläckligt, att — under förutsättning att 14 inderginge förut antydd förändring — nyssvämnde 19 , i stället för den åf oss redan beropade, erhölle följande lydelse: Till ledamöter i andra kammaren är envar valbar, som uppnått 25 års ålder samt, nligt 14 , eger och minst ett år före valet gt valrätt inom någon kommun i riket. Hvad avgår 14 S, skulle denna, med utelutande allenast af det ej blott onödiga, utan lldeles emot valrättens ändamål stridande ilkor af bosättning inom kommunen, som ensamma innehåller, kunna blifva oförändrad. Jen skulle sålunda komma att lyda: Valrätt tillkommer enhvar i kommunens llmänna angelägenheter röstberättigad man, vilken antingen eger, c. Endast orden: Inom den kommun, der han bosatt är blefve ålunda från denna uteslutna. Dessa fordringar äro i sanning icke högt ällda. Vi hafva nemligen bärvid icke yrat den utsträckning af valrätten, som norska rundlagen innehåller, hvilken, då svenska ksdagsordningen fordrar 1000 rdr egendomsärde och 6000 rårs värde å arrenderad egenom eller ock 800 rdr inkomst, tilldelar valitt åt alla borgare, embetsmän (utom hofenstemän och statsråder c.), egare af skattgd jord och arrendatorer (för de senare ;rdras blott att hafva mer än 5 års arrended) och för fastighetsegare i stad biott forrar 600 rdr rmt egendomsvärde, än mindre en fullkomliga frihet för census, som dansa grundlagen medgifver för såväl valrätt m valbarhet till Folkethinget, TREES seen NeR EE. Lacoförslavet om införande af församlingg0ö