Aftonbladet – 5 april 1869, sida 2

fantasi i af tidens tand hårdt gnagda ornamenter hade också sin målare, en hårfager ynglipg med dämpad kolorit på sköna drag. Det var ett hufvud, som passade till renaissancen. Han bodde i öfra våningen, och mellan två kolonner af den sammansatta renaissance-stilen, hvilka omgåfvo ett fönster, det vill säga en fönsteröppning med några få skärfvor af glasrutor, blandade med kilramar, gammal målarduk, palett-trasor och ritpapper, kunde man ganska ofta upptäcka målarens vackra och rika hår, som rörde sig i sköna våglinier framför ett staffli. Hela målaren visade sig också ej så sälIan, då han begaf sig till Dödens caf, ett förfriskningsställe i grannskapet, ett litet vackert cafö med tiosmå löfsalar och en väl sandad gårdsplan med bord och bänkar. Der gick det vanligtvis muntert till. Man åt sin bit charcuterie, drack en litre petit bleue, tog sin demi-tasse chicoria, rökte caporal, -kriticerade De la Croix och Ingres, Corot och Flandrin, Horace Vernet och alla de andra, som redan hunnit framp, uttalade sig för republiken och isynnerhet mot juryn vid konstexpositionerna. Man diskuterade alltid, kom ej sällan i disput, men aldrig i handgemäng och högst sällan blef det någon duell af. Alla voro unga och konstnärer och svärmade för idealet, fastän de realistiska tendenserna ej heller voro orepresenterade. Bonjour la compagnie! utropade AnatoleJean-Baptiste-Antoine Matignon, kallad Blane-de-Plomb, och slängde sig ned på en bänk i en löfsal, der fem andra unga målare förut voro samlade. Ett vive le Blane-de-Plombp, blef svaret på hans helsning. Anatole gick klädd i en kort och tunn flanellsrock, ett slags stortröja, med, rödt broderi på en botten, som ursprungligen va