Aftonbladet – 5 april 1869, sida 2

föraktar att göra sig till vittne af hvad som tilldrager sig i den stora staden. De två hafva icke mycket gemensamt. För tolf år sedan hade Seineprefektenslepioner med sina yxor och hackor ännu icke framträngt till Montmartre för att skaffa ljus och luft åt arma medmenniskor. Ljus och luft är det tillräckligt på den höga kullen, och stora, femoch sex-våningars stenhus voro äfven i förra årtiondet icke sällsynta på hela den södra sluttningen. Der fannos redan då breda och beqväma gator. Den enda skilnaden mot det öfriga Paris är att på Montmartre går framåtskridandet icke horizontelt, utan vertikalt, och blifver man blott van dervid, så kan det vara alldeles detsamma. På den norra sluttningen äro ännu de små husen allmännast, de små trädgårdarne, de små, brokiga och branta gatorna. Der bo de små räntetagarne, de som lefva på sexhundra francs om året. . Der finnas de små en i och utanför de små portgångarne redvid de små krogarne. Hvad kan en sådan stadsdel hafva för gemensamt med Boulevard deg Italiens eller Rue de la Paix eller den nya Boulevard Haussmann! Det är en verld för sig, föga känd af Jockeyklubbens medlemmar och ej mycket mera bekant för dem som sälja bomullsgarn och nattmössor. vid. Rue Saint-Denis eller för vetenskapsmännen och de allvarliga skriftställarne i Luxembourg-qvarteret. Konstnärer deremot känna väl till Montmartre, Visst är det sannt, att en sångerska af första-ordningen, en söra har hundratusen francs i årlig inkomst, aldrig sätter sin fot hvarken påsödra eller norra sluttningen; men det är ingalunda sällsynt, att en stor målare, äfven om han bor i andra ändan af Paris, tager plats på taket af en omnibus,