Aftonbladet – 2 april 1869, sida 3

r , denna hypotes såsom en fullkomligt bevisad v t ) tenskaplig sanning haft ett högst menligt infl .tande på alla länders, ej minst vårt eget lan populära 7 litteratur. z nder de senare åren har den berömde för fi ståndaren för myntet i England sir Thomas Gr ham varit sysselsatt med åtskilliga högst originel f) undersökningar rörande saltlösningars diffusic , eller förmåga att sprida sig genom porösa kro t par, limartade ämnen och andra vätskor. Sede mera har han utsträckt dessa undersökningar, f hvilka jag vid ett föregående tillfälle redogjor till gaserna och deras förhållande till metalle hvarvid han redan för ett par år sedan visade ar , ) metallerna i allmänhet, isynnerhet gr vid hi ; stig afkylning i sina porer bibehåller ganska b tydliga qvantiteter af den gas, i hvilken de s I nast varit upphettade. Graham visade äfven a I detsamma är förhållandet med meteorjernet; a äfven det i sina porer innesluter något af de ;I gas, i hvilken det bildats och att man derföre g nom dess förnyade upphettning eller upplösnin T kan hundratals år efter deras nedfallande afskilj Toch uppsamla prof på den atmosfer, som en gån l omgifvit dessa små himlakroppar, undera de ras bana i verldsrymden. Under sitt vidar fullföljande af dessa studier rörande meta lers och gasers inbördes förhållande, ha Graham nyligen lyckats göra en annan ej mindr vigtig upptäckt, i det han funnit, det en af pla tinagruppens metaller — palladium — med såda TG upptager vätet till flera hundrade, j ända till tusen gånger dess egen volym, och de utan att palladiets metalliska natur härigenom, så som vid en metalls kemiska förening med ett ick metalliskt ämne vanligen är fallet, förstöres, oc utan att den sålunda erhållna väte-palladium-före ningen. i lufttomt rum förlorar något af des gasformiga beståndsdel. Genom en mycket nog grannt utförd undersökning af denna nya märk värdiga förenings fysikaliska och kemiska egen skaper, ha många skäl blifvit framdragna för de antagandet, att man här hade att göra med er verklig metal!förening eller legering af palladiun och väte, d. v. s. att vätet här uppträder som er verklig metall, ett förhållande, som skulle utgörs en experimentel -bekräftelse på en åsigt, som redar längesedan blifvit på rent teoretiska grunder upp: ställd. Åtskilliga af den nya väte-legeringens egen skaper, t. ex. dess förmåga att ur deras lösningar reducera en mängd metaller, tyckas vidare visa att det ämne, med hvilket palladiet förenat sig, utgör en modifikation af vätgasen, stående i samma förhållande till det vanliga vätet, som ozonen till syret. Graham har vidare beräknat egentliga vigten af denna nya vätgas modifikation och funnit den i det närmaste 2 gånger tyngre än vattnets, d. v. s. ungefärligen tjugutusen gånger tyngre än vanlig vätgas vid 0? temperatur och en atmosfers tryck. För omkring fyrtio år sedan upptäckte professor Säfström i de produkter, som erhöllos vid nedsmältningen af jernmalm från Taberg i Småland, en ny metall, hvilken erhöll namnet Vanadium och af Berzelius med den för honom egendomliga skärpa och noggrannhet undersöktes. Oaktadt man sedermera funnit, att detta enkla ämne eger en ganska stor spridning i naturen, har dock vår kännedom om detsamma genom senare, med en rikligare tillgång på råmaterial utförda undersökpe föga vidgats, ända tills nyligen Roscoö underkastat dess olika föreningar en förnyad granskning, genom hvilken det visat sig, att det ämne, som man hittills antagit för metallisk vanadium, utgör en högst indifferent förening af den verkliga metallen och syre, eller rättare en samman satt radikal, af Roscoö benämnd vanadyl, stående i samma förhållande till vanadinets salter, som uranylen till uranets. Till följd häraf måste man betrakta vanadinsyran sammansatt på sämma sätt som fosforsyran, d. v. s. af tvenne atomer metall och fem atomer syre, ett förhållande af stor vigt för metallsyroriias ännu ganska ofullständigt utredda kemi. Sjelfva upptäckten har äfven ett visst intresse för kemins utvecklingshistoria, till följd af den lifliga strid emellan Berzelius och flera utländska kemister, som Peligots likartade upptäckt med afseende å uranet och uranylen i sin tid gaf upphof till. nder de 20 år som förflutit sedan Berzelii död har isynnerhet den organiska kemien utvecklat sig på ett sätt, exempellöst i vetenskapernas historia. Otaliga nya föreningar hafva under denna tid blifvit framställda och sedan delvis blifvit för industrien och läkarvetenskapen oumbärliga. En. mängd nya teorier hafva blifvit uppkastade och för kortare eller längre tid antagna, oftast utan behörig inpassning i ett hela vetenskapens område omfattande system. Denna brist har nyligen blifvit fylld genom ett utomordentligt vigtigt, af akademien prisbelönt arbete, författadt af akademiens ledamot, kemie professorn i Lund Blomstrand och tryckt på tyska i Heidelberg under titel Die chemie der Jetztzeitv, Utgående från Berzelii elektro-kemiska atomteori, men med behörigt afseende å senare framsteg inom vetenskapen, framlägger lomstrand här ett med sträng följdriktighet genomfördt kemiskt system, i hvilket han land annat visar, att ingalunda någon så skarp olikhet eger rum emellan Berzelii elektro-kemiska radikalteori och den s. k. typteorien, som många af den nyare skolans anhängare velat göra sannolikt, utan att tvärtom båda dessa läror utgöra endast olika uttryckssätt för samma grundtanke. Arbetet blir till följd häraf för oss af särskild betydelse genom det lyckliga och kraftfulla sätt, på hvilket författaren detsamma häfdar den af åtskilliga nyare tyska och franska kemister ofta nog afsigtligt förbisedda och dock så genomgripande roll, Berzelius spelat vid fastställande af äfven den organiska kemiens grundlagar.