Aftonbladet – 2 april 1869, sida 3

i hvilken ifrågavarande mening företrädesvis uttalats. I Rosenii biografi framställes det förtroliga förhållandet mellan R. och finske presten Hedberg, som till ytterlighet omsider lät hänföra sig i sin antinomistiska frihetskamp. Man ,råkar nödvändigt i undran hur dermed kan förhålla sig. Denna stegras, om ej omsider blef en brytning, eller om det innerliga vänskapsförhållandet kunde, oaktadt Hedbergs fortgående afvikelse i läran, fortfarande bestå. Den gåtan löses ej. Men 1867 kommo två finska prester med helsning från Hedberg. Rosenius, då borta, yttrade sedan, att om de besökande voro af samma anda, som Hedberg, det varit kanske bäst, att han ej var hemma. Det är ock ett faktum, att Rosenius omkring 1852 från Hedberg erhöll ett bref, deri han af denne hardt när bannlystesn. En beslägtad omständighet i biografien kan svårligen annat än väcka sanningsälskandes bekymmer,. Öfverskridandet af nådens rätta gräns sker, då man, såsom mångenstädes nu sker tyvärr i vårt land, vill sätta den i Kristo vunna öfversvinneliga Guds nåd i st. f. något eller några af eller alla de verkningar af denna nåd i själarna, hvarförutan den blir icke blott icke till frälsning, utan den allra svåraste grunden till fördömelsen. R. hade dock med sändebref och resor motverkat detta. Det är ej lätt att inse, hur Rosenii biograf just i denna punkt, der en misstänksam vedersakare snarare än annorstädes skulle ant att den tecknade gjort sig skyldis till någon öfverdrift, är så stillatigande. Och det mörker, hvarmed denna omständighet är omhöljd, blir så mycket betänkligare, som under tiden sedan Rosenii död och i en krets, der dennes vänkesätt icke borde vara glömda, en förvilelse yppat sig, hvilker, ehuru uppträdande under annan form än den peng är lermed mycket nära beslägtad, och ett derned framträdande partisinne, som icke skyr att med den bortgångnes namn och auktoritet vilja utstyra en sin nu alldeles nyuppfunna mering och några dertill fogade tika förvända krifttydningar. Sjelfva företeelserna stå dock au inför allas ögon, och för den, som öfver len bortgångnes tro och lära gerna skulle vilja hopa misstankar eller vanrykte, öppna le ett tyvärr alltför gynnsamt tillfälle. Som man ser, är förbittringen stor öfver utt Waldenström lyckats komma i besittning ff tidningen Pietisten, och härmed ökas icke itet oron och splitet inom teologiska lägret, y W. är ej den, som brukar dagtinga hvaren med saker eller personer, som synas hoiom komna i skef ställning, och nog står jan i sjelfva verket C. -O. Rosenius närmare in de, som nu med dennes namn och aukoritet söka att krossa och förkättra honom. Märkligt är emellertid att se, huru alla dessa bibeltrogna och bekännelsetrogna sanSe RER öfverhölja hvarandra med bekyllningar för obibliskhet, löshet, Jörkastliga iror, skriftvidrighet, afvikelse i läran, fSörvillelse, artisinne, förvända skrifttydningar 0. 8. V. Ivilken rättvisa kan då väntas af dessa herar för dem, som i någon mån äro principielt ån dem skiljaktiga!