Aftonbladet – 31 mars 1869, sida 3

OBOTLIG NOVELL ARP Paul Heyse. Öfversättning från tyskan af C. J. Backman. Med detta beslut var jag helt nöjd, såsom jag åtminstone sjelf trodde, och gick åter tappert framåt mot söder. Jag sökte glädja mig åt landskapet, de gröna ängslapparna, bakom hvilka de ännu vinterligt nakna bergen stego upp, uppe vid toppen glänsande af ett tunnt snölager, åt de vackra små gårdar, vingårdar och de brusande bäckar, bv: jag kom förbi, men framförals ? rn i om vat tanken på TR 2 under, .uv Mitt tvifvel och all min — -.wuv tagit ett raskt steg och åter ställt mig på egen botten. Ja, det var mig rent af en tröst att tänka, att det nu åter bar af hemåt, till den gamla buren, der jag icke behöfde förebrå mig sjelf, om icke mina vingar dugde till fritt kringflygande och jag klent bestode profvet. Kammarfåglar går det ju nästan alltid på detta sätt. Och härunder gick solen ned. Jag hade kommit genom en by, hvars namn jag icke känner, och hade der druckit ett halft glas vin, emedan jag frös i min lilla tunna kappa och Februari-vinden blef lifligare än som är behagligt för en bortskämd Meran-bo. Det föreföll mig alltmera hemskt att i skymningen vandra så-der ensam på den ödsliga landsvägen, och jag såg mig ofta om för ait se, xom icke någonting skulle komma och taga mig med sig,. En skrinda hade farit mig förbi, men denna var full af rökande bönder och såg allt annat än inbjudande ut. Och då jag nu hade gått ytterligare en god stund, och ingenstädes kunde upptäcka något tak öfver hufvudet och dessutom led af hunger, satte sig hjeltinnan, som bar så fasta beslut i sitt bröst, likt ett annat vilsekommet barn på en sten vid vägen och gret af hjertans lust i sin näsduk. Ack ja, döän är lätt, men lifvet är tungt! Endast Gud vet hvad som hade blifvit af mig, öm icke ännu i rättan tid en vänlig ) SpA. .B nr 25. 36, 28—40. 42, 46, 47, 49, 51 k. 00, 0, 07, 00, 62-64 och 09. Oh