Aftonbladet – 30 mars 1869, sida 3

, UGUSVUTRSRA UY REGLIGES HANUDI, al UCL tTUUA ti för rättsfrågan afgörande, samt att Italiens I sträfvande att återvinna en del af sitt kött tloch blod är att jemföra med ettbedrägeri I hvilket blott på grund af de förmildrande I omständigheter, ett allmänt tidslyte må an51seg innebära, kan undgå att dömas efter den ) I politiska morallagens hela stränghet. Vivåga ; tvärtom tro, att just rätten fanns på Italiens, orätten deremot på habsburgarnes och deras legohjons sida. Detta samma misskännande af nationaliF tetsiden, af folkens rätt, röjer sig i den legitimivi tetshyllande förnämhet, hvarmed förf. omTtalar det ungerska upprorspartiet. Det verkliga ppprorspartiet i Österrike har alltid varit den habsburgiska familjen, ej de under dess spira förenade folk, som rest sig I för att förfäkta sina rättigheter. Det är denna missuppfattning, som föreTträdesvis bestämmer författarens dom om det tyska krigets orsaker, utgång och följder,. Att denna derför blifvit i ej ringa grad skef, skall visa sig genom en närmare skärskådan dels och förnämligast af de sidor (77 ff.), der han talar om Preussens tredje bundsförvandt, utom Italien och ungerska upprorspartiet, neml. Borussianismen, dels af några andra strödda yttranden. Det antydda rä. sonnemanget lyder i sammandrag så: Borussianismen, en fix id om Preussens verldshistoriska uppgift, hade länge förberedt kriget mot Österrike och blef Preussens kraftigaste stöd vid åtskilliga tyska staters våldsamma införlifvande i den preussiska monarkien. Borussianismen sätter Preussens kallelse öfver all rätt, all historisk verklighet, alla fördrag. Den bragtes till verlden af Tysklands verldsbekanta professorer,, en: Dahlmann, Arndt, Falck, Droysen, Waitz m. fl. I början inskref man väl på sin fana den tyska enheten, af hvilken borussianismen måhända kan anses som ett barn, men i sådant fall såsom ett onaturligt barn, som mördat sin egen moder. Med Guizot frågar förf., hvart den tyska enheten tagit vägen, när de 8 till 9 mill. tyske österrikarne felas henne, och när staterna söder om Main vägra att ingå i nordtyska förbundet. Ja, han förklarar till och med, att den tyska enhetens politiska betydelse för en lång framtid, om ej för alltid, är fillintetgjord af borussianismen. År 1848 gjordes första försöket att förverkliga borussianismen, men den öfverflyglades då, och måste efter 1850 träda i skuggan. Men så togs den om hand af der Nationalverein och universiteterna samt banade efterband vägen för Bismarcks annexionspolitik. Låtom oss något granska denna framställning. Främst erbjuder sig då den påminnelsen, att förf. förblandat, hvad han kallar borussianismen med de germanistiska idterna. Från början af detta århundrade utbildade sig i Tyskland en teori om tyska folkets (ej särskildt preussarnes) centrala plats i den menskliga utvecklingen, om dess hvarje annan nations öfverträffande kulturanlag, politiska kallelse och högre rätt, om tyskarne såsom inbegreppet af all mensklig fullkomlighet, ja såsom det utvalda redskapet för försynen, såsom det folk i hvilket guddomens fullhet tagit mandom och bofäst sig på jorden. Det var under Tysklands förnedringstid, Rheinförbundets och det Napoleonska förtryckets dagar, den berömde filosofen Fichte d. ä. och Adam Miller läto höra preludierna till detta sedan så mångfaldigt varierade tema; skarpt och klart tecknade framstå dess gruddrag i Feodor Eggos märkvärdiga, skrift Der Untergang der Naturstaaten (1812). Med sin i nationalkarakteren rotade sjelfbeundran och sin ringaktning mot andra — ett drag, som tyskarnes grannar ända från medeltiden iakttagit och klagat öfver — och sitt romantiskt djupa Gemitb, skulle tyskarne helt naturligt anslås af dessa tilltalande skildringar och, med obeskrifligt nöje, från den . faktiska verklighetens smälek och miserel flykta till denna skimrande idealverld, full af i guld och gröna skogar. . Den germanistiska teorien har derföre under de sista femtio åren ; mer och mer af professorerne utarbetats il. detalj: F. Eggos ord, att mensklighetens hela . 4 väsende liksom samlat sig i en medelpunkt i det tyska folket, har efterhand tillämpats så, . att fornindisk dikt, grekisk konst, den mest egendomligt svenska vitterhet och de mest ostridigt danska vetenskapliga upptäckter m. , m., allt i och för kulturen betydande och ut-, märkt, med ett ord, af de germanistiske för. fattarne förklarats för den tyska andens; egendom, och genom den populära litteratu-j, ren, genom tidningar och läroböcker, har den: , na teori spridts ända ned till de djupare la , gren af Tysklands befolkning. På längd kunde man dock ej nöja sig med denna drömda , herrlighet, kunde man ej blunda för det fak-, tum, att Tyskland, splittradt mellan ett otall, af rivaliserande furstehus, var allt annat än!; en stormakt, att det under sin ömkliga för; bundsdags ledning spelade en mycket bedröf-; lig roll; — så framstod det politiska enhets-, sträfvandet, ty enheten allena kunde afbjelpa Iysklands vanmakt och skänka det en be-lj rättigad inflytelse på verldens öden. Närl, man då såg sig om efter en ledare för detta ; g s t f t S l I g t enhetsverk, föllo blickarne helt naturligt på den nordtyska, protestantiska stormakten Preussen. Derigenom fick borussianismenn, det prvastiska utvidgningsbegäret, ett kraftigt handtag, men detta såsom vilkor ochlt medel för, att Preussen skulle befordra den tyska enheten samt tyska nationens makt och lans. Det franska uttryck om Preussens kallelse — la mission piemontaise de Vetat prussien — som förf. finner skämtsamt, är derför verkligen också ganska korrekt och träffande. 1 Hvad åter :borussianismen, det specifika J Preussenthum avgår, som i germänismen fått ; ett så mäktigt stöd, men som väl torde fål, inses bestämd att gå upp i den senare, så, har den äldre anor, än förf. föreställer sig, 1 och deraf förklaras till god del, huru Preusa sen blef det tyska nationella enhetssträfvan-. lets ledare. Det är ej de af förf. anförde! rofessorerna, som födt och fostrat den.!; f t rf. citerar några ord, som redan år 1830 uttalade Preussens uppgift såsom förkämpe för Tysklands enhet, men tillägger: den äkta preussiskheten låg lik väl då i sin linda. Detta ål högst väsentliga beriktiganden. u Borussianismens litteratur går hundra årJ) längre tillbaka i tiden, än de af förf. namnk vifne tendenshistorie-skrifvarnes verk. Efterli att länge ha cirkulerat och afskrifvits i de i högre samhällskretsarne, blef år 1708 den1 ryktbara profetia första gången offentligen omtalad och 172F första gången delvis tryckt, v hvilken fått namn af Vaticinium Lehninense,s ;medan man tillförene antog att hon förfatats af. en munk tillhörande Oistercienser-t nntrnant I atv dan TT aohrin I Mark DPrarndan.