Aftonbladet – 30 mars 1869, sida 3

) HH RR tr Ref MW ERF främja den politiska bildningen och, I ordet hela mening, fylla en lucka i litteraturen. Men ett sådant författarskap tyckes icke anstå vårt lands politici — dess folkrepresentanter, publicister, professorer i statsrätt. politik och historia, diplomater eller andre trägne åtskådare eller persone dromatis på den politiska skådebanan. Det är någonting ganska sällspordt, att på den inhemska bokmärknaden träffa ett arbete, sådant som hr Henning Hamiltons om Kriget i Tyskland år 1866,. Allaredan detta skäl, öfriga yttre omständigheter oberäknade, måste vid detsamma fästa en uppmärksamhet, som det ock af inre grunder befinnes vara väl värdt. Författaren yttrar (sid. 6, noten), med en evfemistiskt skonsam vändning, att det är en gammal, till ordspråk öfvergången erfarenhet, att vid uppkommen strid mellan tvenne, som gemensamt begått en orättrådig handling, sanningen kommer till sin rätt. Härmed karakteriserar han otvetydigt det preussisk-österrikiska röfvartåget mot Danmark 1864, företaget i uppgifvet syfte att omstörta en tronföljd, som de båda 1852 vaIrit med om att i ett europeiskt fördrag gaI rantera, samt understödja en tronpretendents Tlångt förut mot kontant betalning nedlagda arfanspråk, hvilka båda makterna sedermera, efter att ha plundrat Danmark, förklarade alldeles ohållbara och ogrundade, För den ene kontrahenten blef detta pactum turpe ödesdigert: den gemensamma besittningen af de från Danmark med våld tagna provinserna och de förvecklingar, hvartill detta kondominat gaf anledning, beredde Bismarck den förevändning, han behöfde, för att framkalla 1866 års krig, som slöt med Preassens betydliga, territoriella förstoring och ännu större medelbara makttillökning såsom det nya nordtyska förbundets ledare, samt med Österrikes uteslutande ur Tyskland. Gången af dessa förberedelser till det som timade 1866 och derpå sjelfva hvälfningen och fredsslutet tecknar fört. i de fyra första kapitlen, dels efter hittills offentliggjorda diplomatiska aktstycken, dels efter politiska uppsatser och ströskrifter, hvilkas författare — såsom åtminstone med Julian Klaczko plägar vara händelsen — måste antägas ha varit i tillfälle att hemta upplysningar ur för den stora allmänheten dolda källor, som kunna vara, om de än ej alltid äro, de tillförlitligaste. Förf. förhemligar härunder icke sin mening om den moraliska beskaffenheten af den preussiska statskonsten i hr von Bismarcks hand: stilen saknar till och med ej, såsom af det nyss anförda citatet kan ses, en viss odiplomatisk sälta, Vi kunna ej annat än önska denna nätta och säkra konturteckning af en betydelsefull episod i den nyaste politiska historien rätt många uppmärksamme läsare. Mindre äro vi ense med författaren i det näst sista kapitlet, för hvilket jemte det sista innehållsförteckningen lyder så: Återblick på krigets mål och nödvändigheten af dess utbrott. Anledningarna till dess utgång. Österrikes isolerade ställning. Tyska förbundets svaghet. Preussens förbund med Italien och revolutionen. Borussianismen. — Krigets följder. Allmänna rustningar. De europeiska stormakternas ställning. Krig eller fred. Slutsats. Vidkommande en af de frågor, som här vidröras, vilja vi dock till deras begrundande, som gerrda med en axelryckning omtaia TItaliens andel i det preussisk-italienska kriget mot Österrike, och som vilja betrakta Venetiens befrielse såsom så godt som vunnen blott genom den herrliga preussiska armens oförlikneliga bedrifter, anbefalla författarens åsigt i denna punkt. fan åberopar Thiers bekanta ord i lagstiftande kåren den! 14 Mars 1867: Det är numera allmänt kändt, . att ända till klockan 2 e. m. var slaget vidl, Sadova vunnet af Usterrike. Hvad har bhindrat, att det blef vunnet ända till dagens slut? Veten I det? Det behöfdes 40 till 50,000 man på österrikiska armöns högra flygel, för. att hejda kronprinsen af Preussen, som an-l, kom i ilmarscher och som, en timme senare, j hade kommit för sent; och det var icke blott; 50,000, utan 130 till 140,000 man som be; funno sig mellan Mincio och Adige. Nåväl,l. dragen eder slutsats: det var Italien, som vidl4 händelsernas början gaf Preussen föredömets!, mäktiga påtryckning, som i sista ögonblicket gaf; let ett materielt understöd, som det behöfde och!) som afgjorde händelserna. Författaren tilläg-; ser för egen del att, om än måhända i dessa ( ord ligger någon öfverdrift, det emellertid är! visst, att Italien på krigets utgång hade ettjs väsentligt inflytande, icke blott derigenom,ls att det delade Österrikes stridskrafter, utan f ck derför, att Frankrikes välvilliga förhål-;f g t I F V a e t r j ande till Preussen hade sin väsentligaste srund i kejsarens önskan i afseende på Ve. etien. Det visade sig ock att, så snart lenna blifvit uppfylld, Frankrike skyndade utt sätta ett mål för Preussens framgång. ch att då bakom Frankrikes fredsmedlande nblandning bajonetterna framskymtat, tyckes emligen tydligt framgå af Bismarcks utlåelser i preussiska deputeradekammaren i Deember 1866. Innan vi öfvergå till de anmärkningar, ar-n etet påkallar, skola vi nämna, att författa-f en i sista kapitlet, efter en öfverblick af dele erhörda krigsförberedelser som i nästan hela!r Suropa egt rum under de två sista åren el-r er ännu pågå, samt en granskning af stor-g nakternas politiska ställning, uttalar den! d sigten att frågan om krig eller fred beror af! 1 en politik, Preussen under den närmaste ti-t en kommer att följa — ty de andra mak-ia erna ha de giltigaste skäl att önska fredens: e evarande — samt att denna fråga måsteib fgöras under detta eller nästa år, ty denil uvarande beväpnade fredens tyngd blir inom is ort rentaf outhärdlig. 7 Till slut antyder författaren, liksom i fö-!r etalet, de militäriska lärdomar han anserju ara att hemta af 1866 års krig. Han var-je ar mot det vådliga misstaget, att anseld reussens framgång beroende blott af mate-i1 iel öfverlägsenhet, samt mot faran att med d Dn ny organisation möta ett utbrytande krig. t I förbigående skola vi utan kommentariern rdagrant återgifva följande af författaren t ilda yttrande (sidd. 67—68): I den nya kon-j2 titutionalismens väsende ligga motsägelser,)k vilka, der ej omständigheterna äro särde-!P s gynnande eller från en förfluten tid fort-d fvanda tänkosätt wvarka hämmande lätt 1t)