Aftonbladet – 24 mars 1869, sida 2

are deltog f ärendena. Man har ju ockih in denna tid ett karakteristiskt yttrande af lir arl Johan sjelf: pMes conseillers detat, ilsjo nt das ganaches, excepte le comte de Rorblad, mais il est bien age. Cestmöt seul 1i travaille, et je souhaite que le peuple lets urait atssb. Derenot voro statssekretel rne vanligen dugliga och nitiska män så-le mm Danckwardt, Skogman, Hartmansdorf, in rip, Heurlip m. fl. Och efter departemen-då uistyrelsens införande blef detta alltmer en idvändighet äfven för departementscheferna.d Efter departementalstyrelsensinförande blef0 statsråden, heter det, förnämligast ett slags If xpeditionshafvande, ett slags med hög rangjs i S tstyrda Clerks. Härpå kan svaras blott med li rinrande om representationsreformen, lagresrmen, tullreformen och alla andra gevomripande förändriogar, som just efter dennalr dpunkt blifvit genomförda. f Något djerft är påståendet, att hvar och if f Li I n fördomstri torde numera erkänna att 1841 1840) års s. k. reform (departementalstyrelen) ej kan benämnas annorlunda än en den å verkande koalitionens protest mot styelsesystemet — ett omoget försök attinfora vinisterstyrelsen. Den s. ki. koalitionen var n partigruppering, bildad af förre statsrådet rih, Nordin (tillhörande på sin tid i konselen framtidsmännen och de s. k. ,Viljorna motsats till Gubbarna,) och OC. H. Anc-l; arsvärd, förut i skiljaktiga positioner, nu örenade jemte åtskilliga underordnade krafer från båda lägren, för att åstadkomma ett örändredt regeringssystem. Men denna mytiska skapelse uppkom först 1839 och kunde : åledes omöjligt ha någon inverkan vid 1834 —35 årens riksdag, då förslaget om departenentalstyrelsen i grundlagsenlig. ordning för1 larades hvilende till nästa riksdag: PR j jå det definitivt antogs. Anckarsvärd delog ej ens i 1834 riksdag. ; Kändt är, att nämnde koalition misslyc-! ades och bröts redan i Mars 18:i0, då Norlin afsade sig ordförandeskapet i bankoutkottet, drog sig helt och hållet tillbaka sant j: ngick förklariog och försoning med OCerlJo1 an, hvarvid han, enligt gängse 1ykten, skulle agt sig ha ingått i koalitionen. blott för att vålla kapson på oppositionen. Denna hade! ck tidigt erhållit varningar just i nämnde tänseende, Om departementalstyrelsen varit frukten vf en politisk sammangaddning i ett särskildt partis intresse, skulle den ofelbart ha blifvit öremål för häftiga debatter vid 1840 års stormiga. riksdag, då alla principfrågor med yttersta liflighet debatterades. Så var dock ;j förhållandet. Hvarken på riddarhuset eller presteståndet mötte reformen något slags rganiseradt motstånd; hvarken de frälse reseringsledamöterna på riddarhuset eller Heurin (d. v. statssekreterare för ecklesiastikirendeva) i presteståndet uppträdde deremot. öndast enstaka motröster böjdes på riddarhuset af Räätf och Hartmansdorff (då ej ängre regeringsledamot). Med sällspord enighet genomfördes denna ingripande reform vid en riksdag, der annars enighet i allmänna frågor var så sällsynt. Icke heller motarbetades reformen ur pricvipiel synpunkt af den tidens påpassliga konservativa press. Väl trodde man sig i Svenska Biet finna några insända varningar af Hans Järta, hvilken vanligen var obenägen mot alla ändringar i 1809 års grundlag; men så mycket ifrigare för reformen var deremot den i samma tidving uppträdande, på sin egendomliga diktion lätt igenkänliga, grefve Gustaf Löwenhielm, hvilken för öfrigt med sin vanliga lifligbet och borhommie sökte mundtligen öfver tyga alla de tvekande, både bland vänner och motståndare, äfven begagnande det argumentet, att han voreförslagets sannskyldiga Pappax Vidare antydes, att hemliga motivet för reformen skulle ha varit ckonungamaktens betydliga reducerande, embetsmannaklassens förvandling till en ministers viljelösa redskap c. c. — en förändring, hvars vidare utveckling strandade mot konung Oscars bestämdhet i detta ämne. Är härmed meningen, att Carl Johan, som sanktiouerade och i 4 år regerade med departementalstyrelse, skulle satt nämnde intressen på spel eller låtit förblinda och missleda sig? Före 1840 stodo de egentligen arbetande regeringsledamöterna,nemligen statssekreterarne, sins emellan alldeles isolerade, och enhvar af dem deltog i statsrådets öfverläggningar blott vid fråga om sin särskilda expeditions ärer den. Denna brist på enhet i regeringsä dena anmärktes just som den väsentliga olägenheten i det gamla förbållandet och den måste göra sig alltmer kännbar, ju mer samhällsfrågorna utoch invecklades samt sambandet mellan regering. och representation blef lifligare. Elter dep.-styrelsens införande inrättades derför en särskild statsrådsberedning, der nu alla regeringsåtgärder bli kända för alla regeripgsmedlemmarna. Denna stora förbättring framhbålles nu i N. D. A. som en tvångströja, egnad att intvirga alla meningar under en enda, som för tillfället der förmår göra sig gällande, så att konungen iår ses ken blott från en synpunkt, och det befaras tillika, att de sjelfetändiga olika åsigternu och möjligheten för konnngen att välja det bästa rådet kunna komma att ej vidare spåras. Att sämre råd och osjelfständigare åsigter skola stå konungen till buds derföre, att statsråden förut gemensamt afhandlat ärendena och tillgodogjort sig hvarandras insigter och erfarenhet, är en sällsam tarke, likasom att konungen skulle förlora derpå, att ej nu, såsom fordom, hvarje särskild regeringsledamot nedstiger i konseljen från sin höga Olymp, obesmittad af verlden, med varieronde, från olika synpunkter gifna råd och upplysningar,. Första kammarens tillfälliga mutskott (n:r 2) har uti utlåtande nr 2, med anledning af en utaf hr E. V. Almqvist väckt motion, tillstyrkt en und. skrifvelse af innehåll att K. M:t ville taga iöfvervägande om och hvilka bestämdare föreskrifter angående besittningsrätten till krononybygge i det fall, då innebafvaren genom tjufnad eller annat föröfvadt gröfre brott förverkar detsamma, än nu finnas, må vara af behofvet påkallade och i sådan händelse i sammanhang med den