Aftonbladet – 22 mars 1869, sida 3

TV GRVIdaGD TAR VIDERLARAR OM BÖR BARA aa te ta re Under det vittnet yttrade detta räknade såväl domhafvanden som vittnet och Grubb de uppgifna beloppen, hvarefter domhafvanden yttrade att det syntes gå ihop. Grubb medgaf, att allt var riktigt. Domh. Äfven i de delar det strider mot Grubbs egna uppgifter? Grubb. Ja, jag har ej kunnat märka att någon skillnad förefunnits. X Döomh. Nu skola vi främdraga ni motsägelser. Strömbom hade antydt för Grubb att denne stått i ett förtroligt förhållande till flickan. Lund; men Grubb har sagt, att det aldrig talats derom, men nu kom han ihåg det mycket väl, dock var det blott raljeri, säger han. Hvad känner Hamnstföm härom? : s H. Ett sådantyttrande ville vittnet minnas vara fäldt; men det var väl ett skämt bara. Domh. Ett skämt? Men det bar sagts vara motivet hvarför Eriksson varit pppbragt på Grubb. Denne vore då en, riktig väderflöjel, än kommer han med den uppkiften, än med en annan. Hur var det t. ex. med denSjödälska affären? Har Hamnström haft uppdrag att årrangera den saken? 20 H. Det var ett äldre uppdrag; vittnet hade ofta talat med Sjödal om Grubb och deras affär lrörande den uppsagda inteckningen. ; Åk. Här H. hört Strömbom yttra missnöje öfver att Hellström till Eriksson utbetalat de 1300 räårna? H Nej, jag har aldrig hört det och känner ej Ttill Strömboms utbetalningar. I Domh. Var det ej meningen, att Strömbom i skulle redovisa för Hamnström? Nej, icke för någon. Vittnet hade lemnat I till Strömbom. det som utöfver de 16,700 rdrna behöfdes, nemligen 6—700 rår, på ping af I Grubb. Detta senare a håde vittnet utbetalat innan obligationerna erhållits och några hunI dra riksdaler mer eller mindre visste vittnet att ) Grubb ej fästade afseende vid: . Åkl. Har Strömbom af Hamnström fått speciel uppmaning att ej npplygk H. om något, efter som H. ej vet af hur saken agerats af Strömbom. H. Så förhåller det Ib ockd en. Ne Domh. Ja, så har Grubb också gjort å sin sida. Grubb. Icke jag, och aldrig här jag tälat med Hamnström derom. Strömbom hade yttrat: Grubb har, ej att göra med hur jag i saken repen j Åkl. Detta visar uppenbart, att både Hanmström och Grubb vetat att de handlat brottsligt; de ville att yxan skulle gå blott de ej blefve syniga. Å s ED omh. Skulle af penningarna något användas att muta tidningarne? S H. -Derom har jag aldrig hört något aftal. Jag hade sagt ifrån, att jag ej. ville veta något. Alårig har jag heller hört Grubb uppmana Strömbom satt skaffa: Eriksson bort: t d Härefter förekallades konditorn. Hagström vid Liljeholmen. . Domh. Nå, hur förhåller det sig med den der räkningen, som blifvit tränsporterad på Synnerberg? H Jo, jag hade: en fordran af Eriksson för ogalden hyra från sommaren 1867 till April 1868. E. hade afbetalt något. . Räkningen skrefs i Jar nuari i år, i medlet af månaden. ch Domh. Skrefs ej räkningen sedan Eriksson var häktad? H. Nej. så var det inte, det var i medlet af Januari. Synnerberg, som alltid haft vittnets afförer om hand, skulle inkassera beloppet. Vittnet förklarade, att-räkningen transporterats utan att transporten daterats samma dag som stod å räkningen, det gör man ju offa. Vittnet hade ej samma afton Eriksson häktats fått veta af detta, utan först följande dagen genom Hellström. När räkningen; transporterades behöfde, han ej. säga, det inverkade ej på saken. Han kunde omöjligt minnas om räkningen transporterats före, eller efter häktningen. Akl. Tala sanning, Hagström, och stå inte och ljug! Annars skall han få gå till presten och unervisas rörande edens vigt, om det också vore i åratal! z Domh. uppmanade allvarligt vittnet att bålla sig till sanningen, han måste ovilkorligen minnas när räknivgen transporterades, ty så anmärkningsvärda omständigheter vore dermed förknippåde. H. Synnerberg begärde att få tåkningen på sig transporterad, men vittnet kunde omöjligen säga om det skedde före E:s häktande eller efteråt. Räkningen skrefs ut, ty det blef bekant på Liljeholmen, att Eriksson rörde sig friskt med penningar: Hellström hade omtalat detta för vittvet. Räkningen skrefs ej efter det E. fått den stora summan, utan efter det han bekommit den lilla. Domh. Eriksson fick ej penningarne förr än dagen före sitt häktande. H. Räkningen skrefs ut hos Synnerberg en afton, men dagen var det alldeles omöjligt för vittnet att bestämma. Domh, (skarpt.) Räkningen skrefs och transmr samma dag, det kan ej H. neka till och let är H:s skyldighet att erkänna detta. H. erkände slutligen, att så var förhållandet, men se dagen;-om före eller efter häktandet, den kunde. han -ej bestämma. Pomh. Behöfver jag för Hagström uppläsa Iagens stadgande om ansvar för mened? H. (Dröjände.). Behöfs inte, men att minnas dagen, det är omöjligt... Akl. Säg sanningen, eljest skall jag åtala er för mened! Ni måste erkänna hvilken dag det var. Var det inte dagen efter? H. Ja, det var väl det då. Akl. Här fordras! ett beståmdt svar! H. Men det är ju min egen affär det bär... Åkl. Visst inte, det hör till målet. H. erkände nu, att transporten af räkningen skett efter E:s häktande. När Synnerberg talade um Eriksson på Liljeholmen var Hagström i staen. 4 Domh. Men räkningens belopp är för högt; 7 månaders hyra, såsom Eriksson uppgifver tiden, å 10 rdr pr månad gör ej 120 rår. Men jag kan förstå hur det gick till: i brådskan när Hagström blef efterskickad af Synnerberg kom H. icke ihåg hur. mycket räkningen gick till, utan tog en summa på höft. Var det inte så? Z. Det var väl så då. Akl. Visste ej Hagström af hvilken orsak Synnerberg anmodat H. att utskrifva räkningen? Synnerberg sade det icke, han sade bara utt han möjligen kunde få ut penningarne. Härpå inkallades Lars Andersson i Wik, hvilcen, jemte de två efterföljande vittnena, hörts vid inget i Oktober 1866 och nu af Grubb inkallats. sars Andersson berättade, att han kom till Wärwulta om morgonen när elden var lös der kl. 3— ; tiden, då mycket redan var uppbrunnet. Han jelpte till med att langa vatten och rödja undan n ribbbög; Wärhulta-sprutan var der, den spruade på vedtrafven, strålen räckte ej ned till såen, utan med ämbar störtades vatten i elden der. Vittnet bar vatten, på Grubbs begäran, så länge ittnet orkade. Ur kanalen kunde ej hemtas nåot vatten, ty man sjönk nedi den gyttjiga strandrädden och några plankgångar funnos ej utlagda. Skolläraren. Widyren. Sågen var nära nedbrunen när vittnet kom dit. Hade sett plankgångar tlagda för att underlätta vattentillgången. Grubb ade förbjudit vittnet och andra att Pefatta sig red släckningen af en brinnande ribbhög. Vittet inlemnade särskildt en skriftlig vittnesberätelse, den vittnet medgaf vara skrifven af Grubbs na inspektor. . Erik Olsson i Altorp hade under branden hört rubb säga: det är bäst att låta det brinna. Vittet gick för att hemta yxor till sitt hemvist, som g en half fjerdingsväg från brandstället och ände sedan om till branden igen, der han arbede med släckningen. Grubb sade, att det ej var irdt att göra något vid. plankstaplarna. I allänhet gick vittnet omkring, sade han, eller satt ch omasade, här och der eller gick han upp i 1 skogsbacke för 6 ta igew sig, han var nemRR sr UBS EE På a Ba TER FI v