Aftonbladet – 22 mars 1869, sida 2

man. Den svenska Iiniearmen bör derföre vara 100,000 man stark. Härutinnan skiljer sig hr Abeölins förslag något från landtförsvarskomitens och försvarsutskottets beräkningar. Båda antaga visserligen äfven den väntade fiendens förmedade styrka såsom bestämmelsegrund för armåns storlek och beräkna den till 200,000 man. Men de antaga inga särskilda trupper för att möta fiendens mindre anfall, utan öfverlåta detta åt ortförsvaret. Nämnde 1100,000 man åstadkommas således hos dem medelst norska armen — som räknas till 15 åa 20,000 man — och svenska liniearmen, hvilken senare således icke behöfver göras starkare än 80 å 85,000 man. Vi anmärka detta, emedan hr Abelin, genom att gifva liniearmån större styrka, med stammen nödgas införlifva ytterligare en beväringsklass, hvars beväpning och utrustning återigen utifar inflytande på den ekonomiska sidan af saken. Den föreslagna liniearmån skall sammanställas på följande sätt: Den indelta armen ökas genom åtskilliga åtgärder, som längre fram skola anföras, från omkring 33,000 man med befäl till omkring 40,000 (hvaraf 36,400 man trupp, från omkring. 29,000). Vidare föreslås beväringsklassernas ökande från 5 ull 10, hvaraf de 3 första utgöra ersättningstrupper, de dernäst följande 4 liniearmåns första och andra uppbåd, samt de 3 sista armeåns s. k. krigsreserv. Såsom beväringsålder äro bibehållne fyllda 20 år. Deremot har statsrådet Abelin antagit den af försvarsutskottet framställda åsigten, att ingen beväTring bör införlifvas med stammen, som ej förut erhållit all den militäriska utbildning, Isom kan påräknas. Då nu af ersättningsklasserna naturligtvis den tredje, såsom fysiskt och militäriskt mest utbildad, först utgår, och dernäst den andra, så torde de fall, då den första kommer att utgå, blifva ytterst sällsynta. Derjemte har statsrådet JAbelin antagit en vida strängare utgallring af krigsduglige, än förut. Då såväl landtförsvarskomiten, som försvarsutskottet, med af. seende på befolkningens tillväxt beräknade samtliga beväringsklasser i medeltal till 20,000 man, antages i det framlagda förslaget, hvardera Jförsta klassen blott till 19,000 man andra och tredje 18,500 fjerde och femte 18,000 I sjette och sjunde 16,000 åttonde, nionde och tionde 14,000 samt de öfriga 10 10,000.-. Enligt denna -beräkning skulle således de4 klasser, hvilka borde införlifvas med stammen, tillsammans utgöra 68,000 man, hvaraf 36,000 i första uppbådet och 32,000 i det andra. Afräknas nu från stamtruppen vid mobilisering omkring 4000 man för depoterna, jemte sjuke och tillfälligt vakante, så återstå 32,000 man förutom befälet. Och lägges dertill beväringens första uppbåd, så erhålles armåns mindre krigsfot med 68,000 man, samt dess andra uppbåd, så erhålles den större krigsfoten med 100,000 man. Som man torde erinra sig föreslog försvarsutskottet blott införlifvande af 3 beväringsklasser för att erhålla de olika graderna af krigskunskap. Ersättningstruppernas: styrka uppgår till 56,000 man; samt bör följaktligen vara mer än tillräcklig för både mindre och större krigsfoten. Krigsreservens styrka uppgår till 42,000 man, och landstormen beräknas till 100 å 120,000 man, då icke allenast de 10 äldsta värnepligtiga klasserna, utan äfven alla af de yngre, som ej användas i linien eller ersättningstrupperna, tillhöra densamma. Hvad beträffar krigsreserven måste vi erkänna, att vi ej klart kunna fatta dess ändamål. I förslaget säges derom: en del af örtförsvaret bör ega en fastare organisation, dels för att lemna tillgång till reserv, i fall fältarmen skulle drabbas at en större olycka och dess ersättningstrupper befinnas otillräckliga, dels för att utgöra besättningar å våra fästningar, och dels för att vid behof bilda en kärna för den öfriga delen af ortförsvaret, som aldrig kan påräknas annat än till hembygdens försvar. Till en början synes hardt nära otroligt att ersättningstrupperna, hvilka äro starkare än i någon annan armå, skulle kunna blifva otillräckliga, om de på förhand sammanföras till en-ort, från hvilken de kunna komma armån tillhanda. Anses de det oaktadt otillräckliga, då måste krigsreserven afses till ersättningstrupper och icke till något annat. Ty ätt i nödensstund sammandraga den från fästningarne eller från landets vidsträckta yta, der den är spridd såsom kärna för, ortförsvaret, torde icke låta sig göra. Öfver hufvud synes öfverflödigt, att bestämma någon särskild: del af ortförsvaret för fästningarne, då liniearmen är tilltagen så stor, att 20,000 man kunna ldisponeras från hufvudstyrkan mot mindre fiendtliga anfall; dessa trupper kunna ej bättre användas, än i främsta rummet till fästningsbesättningar. Men hvad som verkligen behöfves, är en fastare kärna för det annars lösligt organiserade ortförsvaret, d. v. s. ett första uppbåd af landstormen. För detta ändamål torde krigsreserven anses särdeles lämplig, om den blott ökas med två I eller tre åldersklasser. Den lärer i alla fall under den närmaste framtiden blifva den enda delen af landstormen, hvilken kan förses med befäl, vapen och utrustning, således!S den enda som kan begagnas. j I afseende på armens indelning må föl-? jande nämnas. I s Staminfanteriet skall bestå af 50 bataljoner, hvaraf 46 indelta och 4 värfvade, samt hvardera med omkring 5 till 600 man. Vidl? mobilisering tudelas dessa bataljoner, så att infanteriet räknar 100 dylika; hvilka vid den mindre krigstoten fyllas med beväring till 560 man och vid den större till 860 man. Denna h tudelning af bataljonerna förberedes under: b freden genom regementenas öfvande med införlifvad beväring på fyra bataljoner och kårernas på två bataljoner. När den mindre krigsfoten uppbådas, samlas sjette och sjunde R beväringsklasserna i depöterna för att vara ) i ordning att uppbringa armen till den större krigsfoten; de bilda der 50 bataljoner å 6001. man, hvaraf 300 sedermera tilldelas hvarje tältbataljon. Sedan den större krigsfotenj blifvit uppbådad, inkallas af tredje beväringsklassen 17,000 man i depöterna, för att jemte 2N00A Aaldagan af. AA OÅ ANNONMN ma h