Aftonbladet – 17 mars 1869, sida 3

refvarnes sida, andra åt friherrarnes, de öfiga bland de simpla adelsmännen. Det var gå om riddarhvsgården, tror jag, ett högst igtigt öfverläggnitigsärine och som man ej jorde slappa, i fall uppstandelsens dag verkigen en gäng skulle randas. Slutligen hördes en fråga från de kolos-l ala guldepBletterna.. Det må ursäktas mig, , um jag icke kunde fråtl läktaren se om dessa I ;påletter verkligen sutto på några Hiesekliga xlar, eller om de sväfvade endast i en .omma rymden. Frågan gick ut derpå, huvuvida ridderskapet och adeln behagade åtkiljas. Det ville ridderskapet och adeln för len här gången, och så föll klubban, doft som skoflens mull på likkistan, och inom ort var allt försvunnet, och riddarhuset stod ler åter lika mörkt och dystert med sina lygdet på taket; : Men det var icke den ende spök-representationen. De hafva kommit på modet: I sår afton gafs åter en föreställning i saniftia okal. Då var det ännu högtidligare. Läkaren var öfverfylld. Man måste förse sig med biljetter, och den som ej gjort det i tid, ick icke vara med. Fyrtiofem grader öfver fryspunkten, och likväl gick det en rysning sfver öss lefvande varelser, när vi skådade ner i salen och sågo den så tätt befolkad. Vi återsågo åtskilliga bekanta, som vi känt ander deras lifstid. En och antiati trodde vi sitta lifslefvande i går aftoniandra kammamaren och diskutera 72 paragrafen i Regeringsformen; men, till vår sorgliga öfverraskning; funno vi honom nu bland de aflidne på riddarhuset. Någta voro dock väl icke döda, t. ex. den talare, som pästod, att om drägten varit kär, vore det väl icke derför nödvändigt att behålla den till sista trasan. Sista träsans var här återstoden af det forum privilegiatum, som skall Visa att en riddarhusledamot verkligen är något annat än en vanlig menniska, hvars bouppteckning går till rådsturätt eller häradsrätt. Men hvad skola de lefvande göra bland de döda? Låt de döda begrafva sina döda... Offer på fäderneslandets altare... Rökoffer på fåfängans altare... Sjuklig nivelleringslusta... Så susade det i salen, och den som redan en gång förr sagt sitt nej för tid och evighet, sade det ännu en gång för bättre minnes skull. En af de antika kämparne talade om det förskräckliga frihetsträdet, på hvilket kungakronan väl borde kunna göra tjenst som kupa, men af hvilken kupa nu ingenting kan väntas, då regeringen visat sig vilja döda adeln. Arme gengångare, ni talar alldeles som skulle adeln verkligen ännu vara lefvande. Vi på läktaren kunna en stund bivista ett sådant spektakel, om icke för annat, så åtminstone derför, att sedermera skryta med att hafva sett spöken en gång; men vi veta att det blott är något som försvianer vid första hanegället, och att institutionen, trots det starka skenet ur riddarhussalens fönster trots de stora guldepåletterna, trots det högtidliga frammanandet af förstå bänken andra bänken, 0. s. v., trots de seriösa testes, som sitta vid bordet, närmast epåletterna, trots alla lagtima adelsmöten, är er död kropp, på hvilken den nuvarande tider icke aktar. Men, som sagdt är, det kan var: roligt för en stund, synnerligen nu sedar spökena i Berns salong och den dermed före: nade trollteatern tyckas hafva spelat ut si! roll. Hilarius.