Aftonbladet – 17 mars 1869, sida 3

aa Stockhoelms-bref. XVI. Herr Redaktör! Jag har sett spöken, icke på ljusa dagen, et medger jag, men ej heller under midnattsunden, utan vid en timma på dygnet, då ela vårt nutida Stockholm ännu är på been, dansar, promenerar, konverserar, diskusrar och rörer sig med all den liflighet, som hör en sådan stor stad, då gasen brinner ym klarast,hrr Sandström och Behrens sjunga om starkast, hr Kraak, med två a, är som oligast, musiken på Blanchs cafe ljuder som refligast, samqvämet på cafe Kung Carl praar som högljuddast, andra kammaren visar ig som mest nutids-europeiskt-parlamentaisk. Och likväl var det ickei Berns salong, om jag såg spöken. Dem har jag aldrig ett och kommer väl aldrig att se, ty i allnänhet tycker jag icke om spöken och har nnu aldrig sökt upp dem. Det skulle vara å här händelsevis, som jag gör bekantskap ned gengångare från längesedan försvunna ider. Jag gick en afton öfver Riddarhustorget. ung Gösta Gostagus,, skulle Johannis Magni iafva sagt, stod på sin vanliga plats och vände ryggen åt riddarhuset. Folk kom och rick, slädarne ilade förbi, snön föll i lätta lockar. Jag kände mig fullkomligt hemmatadd på Riddarhustorget och funderade på tt begifva mig till andra kammaren, tilll: äktaren nemligen, för att lära mig huru den största sparsamhet bör iakttagas och kanske l. ned hr Liss Olof Larsson få kasta en blick yakom kulisserna, då jag i stället kom att vända blicken mot det stora huset bakom Kung Göstas rygg. Det var upplyst, jag menar att ett sken lyste ut genom fönsterna. Ridderskapet och adeln har plenum i qväll, tänkte jag, och plötsligt var jag ett godt stycke tillbaka i tiden. Ljusskenet från riddarhusets fönster slog mig så starkt, att jag glömde K. M:ts och rikets ständers fastställda riksdagsordning af den 22 Juni 1866. Om jag skulle öfvergifva bondeståndet på Riddarholmen, försaka en närmare bekantskap med hr Liss Olof Larssons kulissmysterier och gå upp på riddarhuset? Kanske att presidenten Hartmansdorff uppträder? Möjligtvis kan jag få höra Ludvig Johansson Boije? Den ,siste kammarjunkaren är väl längesedan afliden, men andra vältalare kunna finnas. Jag beträdde de nötta trappstegen, som från torget leda till den stora förstugan. Men hvart hade posten tagit vägen. Jag såg ingen lifgardist bevaka ingången till anornas tempel. Skulle han möjligtvis hafva funnit sin DD position något genant? I tempeltrapporna herrskade högtidlig stillhet. Tystnaden föföreföll mig nästan hemsk. För öfrigt var allt som förr. Der ha vi den lilla trappan till läktaren, trång och mödosam som vägen till himmelriket, oaktadt sjelfva läktaren just icke är något himmelrike, när temperaturen stiger till 40 grader celsius. Se stora riddarhussalen, Ehrenstrahls mästerverk i taket, gamla bekanta öfverallt! Väggarne i denna sal, behängda med alla grefliga, friherrliga och adliga ätters vapen, målade på koppar, äro bland de dyrbaraste i Sverge,, heter det i en beskrifning öfver riddarhuset, och det slår alldeles in. Dessa dyrbara bevis på en storhet, som för länge sedan försvunnit, voro denna afton alldeles som förr, men det lät som en spökklockas ljud, när någon pu lefvande nobilis kom att stöta nacken mot en af vapensköldarne, en graflik klang, som genljöd nästan hemskt i det stora rummet. Jag kastade först en blick på mina granvar på läktaren. De utgjordes till större delen af gamla fruar, möjligtvis stiftsfröknar, som spekulerade, en på Bungencronska I fonden, en på Wulferonska fonden, en på Stjerneronska fonden, det trodde jag mig tydligt kunna se. Dessa spekulanter i fonI derna tycktes för öfrigt icke mycket intressera sig för de få personer, som i salen beI folkade bänkarne. Det var ingen lysande I samling, ty der funnos högst få uniformer I Presidenten Hartmansdorff såg jag icke till ) Ludvig Johansson-Boije var längesedan glömd hörde jag en af fondspekulanterna hviska Men den asiste kamrnarjunkaren lefde och var på sin post. Emellan bänkarne vankad gammaldagsgestalter, lefvande eller döda, de ville jag icke afgöra, men spöklika sågo d ut. Längst bort i salen, under vasatecknet satt ett par kolossala guldepåletter, son kastade sitt sken vidt omkring och reflek terade på den mest utstående delen af stifts fröknarnes nobla anleten. Riddarhussekretera ilren var på sin plats, riddarhuskanslisteri: l sväfvade med ljudlösa steg ut och in isaler ty de hade mycket att sköta; riddarhusfiska sllen stod fram och ropade med hösgtidli I stämma sitt eförsta bänken,, candra bänken el atredje bänken och ända intill bänkarneid jar ägsnaste led, der Fåhrmeer, Weernar oc a l sådana födda plebejer fatt sin arfvedel alljuset. Man voterade, ty man skulle vi iakttaga, alla former, liksom lefde ma -Jännu. Jag hade nemligen snart komm tI underfund med, att denna riddarhussessic -I var blott en spökscen. De enda lefvanc menniskorna voro vi på läktaren, fondsp ra kulanterna inbegripna. Emellertid voterac oman dernere i salen. Fiskalen tröttnade a il drig att ropa på stora namn, och så sågo oslden ena skuggan efter den andra skri 2 framåt guldepåletterna i salens bakgrun I räcka fram en voteringssedel, passera bako