Aftonbladet – 16 mars 1869, sida 2

Det är kallt; met alldeles lugnt, öck: solen vid middagstiden så stark, att jag kan öppna fönstren. Jag längtar mycket att få höra någonting om Morrik, men till hvem skall jag väl vända mig? På eftermiddagen. Så var då min aning riktig, och febersynerna voro icke några lögnare. Han har alltsedan konserten legat sjuk i en svår nervfeber, och ban är så illa deran, att han half. I vå dagen i ända ligger sanslös. Jag mötte doktorn ute få gatan och tog mod till mig och frågade honom utan vidare omständigheter huru det stod till med: den sjuke, eftersom enhvar vet att jag ledde honom ut ur salen och ett stycke framåt .gatan. Hvad skulle det väl också ha tjenat till att vara blyg? och är det ieke lika oskyldigt som tyvärr måhända opassande; om jagöppet visan mitt deltagandasför -bonom?... Doktorn var mycket allvarsam. Jag hade gerna velat hålla honom qvar litet längre och fråga honom på samvete, om han: fruktade; för någon öfverhängande fara; men en af hans pa-tienter närmade sig, och så blef vårt samtal afbrutet. Med hvilka känslor satte jag mig icke derefter ned på den soliga: bänken och såg ned i-vågorna, som lekte med flytande träbitar och våldsamt ryckte sig lösa från stenarne, sedan de en stund sökt haka sig fast vid I dem!... Hvad annat äro väl vi, arma menniskor, som drifva omkring på ödets ström? Hvad äro väl våra bästa ögonblick annat än en kort hvila påven klippa, från hvilken nästa våg skall rycka oss bort? . 4 Lugn, lugn! Mitt hjerta slår mig nästan till döds med sitt våldsamma klappande! Hurn jag skall kunna härda ut att i hvarje p föreställa mig honom döende och icke få bevaka hans andedrag, är mig rent