Aftonbladet – 16 mars 1869, sida 2

blotta närvaro verkar på mig som en mara; men jag har inte hjerta att säga henne det. Jag har sökt låta henne förstå att jag helst skulle vilja vara allena; men hon svarade, att sjuka inte ha någon vilja. — Stanna var! Då.ni är här, ser och hör jag ingenting annat än er. Jag lofvar för öfrigt, att jag inte skall säga någonting som. kan förtörna er. Och så talade han fort och sakta ännu mera, så att tårarne nära nog kommo migi ögonen och jag tryckte bjertligt hans hand och-lofvade att uppfylla, hans önskan. Då förklarades hans ansigte. Han slöt åter till ögonen och låg så lugn -att jag tänkte att han sof; men då jag ville draga bort min hand, såg han åter bedjande och sorgset på mig, : tilldess--ham efter en half timmes förlopp verkligen somnade. Jag gick tillbaka ut i det yttre summet, der damen satt i soffan, ifrigt sysslande med sin stickning; de stackars maskorna fingo umgälla hvad jag hade brutit. Jag insåg att det icke var någon tid att. förlora, och sade henne så obesväradt och så skonsamt som möjlig, att den sjuke var högst tacksam för hennes, uppoffring, men, att hanicke längre ville upptaga hennes tid, emedan jag ou, med tillbjelp af läkaren och husfolket kunde öfvertaga vården om honom, Ni, min unga vän? frågade hon medi starkt eftertryck och betraktade mig med sin mest. förintande min. Ja vissto, svarade jag lugnt. Jag står herr Morrik närmast af alla hans härvarande vänner, och det förefaller både honom och mig onaturligt, om jag. öfverlemnade denna pligt åt en a som dessutom har så många andra kärlekspligter att uppfylla. Hon stirrade på mig, som om hon icke trodde sina öron,