Aftonbladet – 13 mars 1869, sida 3

——— JP TAGGA TEA ILATIES MAGNA MAN PA, feuer gafs den 24 Februari i Leipzig. Den skall utmärka sig för logisk finhet, mycken gratie och poetisk talang. — Mosenthal har skrifvit en ny tragedi, som benämnes Isabella Orsini och spelar under Mediceernas tid. Wärhulta-målet. (Redogörelse af Aftonbladets referent.) VIL Vi återkomma i dag till en närmare redogörelse för det förhör som Cederborg anställde med Grubb, innan denne ingick på att åtaga sig betalandet af. brandstodsersättningen. På de af Cederborg framställda frågorna uppgaf Grubb, att han omkring 20 minuter efter brandens utbrott nedkommit till brandstället; att han beordrat Löfgren och Welander, båda inspektorer, den förre vid sågen, den senare vid gården, att på hvar sin sida om sågen hålla hand öfver släckningen. HSjelf hade han gått från ena stället till det andra. Cederborg. Det var allt negativa åtgöranden; kan Grubb till sitt fredande åberopa ett enda vittne på att han gifvit någon enda order om släckningen? Grubb syntes besvärad och svarade undvikande, men kunde icke uppgifva någon enda person. Cederborg. Grubbs enda åtgörande var således att springa hit och dit, för att se på hur elden rasade. Det är upplyst att ännu klockan öfver! två något ämbar icke fanns att tillgå, och att: Wärhulta-sprutan äfven en timme stod torr, utan att begagnas. Grubb syntes besvärad och torkade svetten ur pannan. Cederborg. Grubb kan således icke styrka, att ij han vidtog minsta åtgärd för släckningens befordrande. Han gick fram och tillbaka, hvar han kunde, såsom upplyst är, om möjligt läggande hinder i vägen fö kningen. Un letta fördes Grubb småningom in! jå aff de af det förslag, som slutades med att! han definitivt åtog sig utgifva brandskadeersättningen. Något vidare återstår icke än att redogöra för de af åklagaren inkallade vittnaenas berättelser, hvilka hufvudsakligen angingo släckningen och de dervid vidtagna åtgärderna och kunna vi härom fatta oss helt kort. Till en början förekallades inspektoren Welander, hvilken vid ett föregående ransakningstillfälle åberopats som vittne af Grubb. Åklagaren anmärkte redan då, att Welander fortfarande vore i Grubbs tjenst samt uppbar stat och lön. Welander bestred detta, förmälande, att han visserligen vore qvar på Wärhulta, men förliden höst fått sin orlofssedel. Hans aflöning beräknades numera så, att han erhöll dagspenning, hvilken utgick i förhållande till den kost och lön han baft. Detta föranledde åklagaren till jäfsanmärkving, men Welander fick likväl gå eden och hördes. Nu blef han ånyo förekallad och tillfrågad om åtskilliga omständigheter, samt uppgaf, att Grubb och han omkring 15 å 20 minuter efter brandens I utbrott begifvit sig till brandstället. Grubb beordrade honom att tillse släckningen på södra sidan ; doch Löfgren på den norra, och var Welanders första åtgärd att skicka efter såar, ämbar och yxor, en uppgift som står i fullkomlig strid med hvad många vittnen härom haft att förmäla. Welander kunde icke heller, derom tillspord, säga namnet på en enda person, som han skulle tillsagt härom; men påstod dock att han för sin del vidtagit alla möjliga åtgärder och förklarade nu liksom förra gängen, att orsaken till att han skickat ect par af gårdskarlarne från brandstället att köra i åkern, kom sig deraf, att dessa karlar baft nattbeting; att dragarne stått spända för åkerredskapen och att Welander fruktat det de skulle kunna skada gig genom att gå åt diket. För öfrigt sade han sig icke hafva skickat folket från brandstället förr än branden var så långt framskriden, att de der ingenting vidare kunde uträtta. I afseende på den orlofssedel Welander uppgifvit sig hafva bekommit förliden höst, upplystes att den af åklagaren anskaffade och till rätten ingifna orlofssedeln var daterad på nyåret. Grubb, härpå uppmärksammad, sökte förklara denna graverande omständighet på så sätt, att Welander förlorat sin på hösten utfärdade orlofssedel och a:t en ny orlofssedel derföre utskrifvits. Welander, härom hörd. yttrade: Det nekar jag tillb, tilläggande: det kan väl hända, att jag ville ha en till, och påstod sig nu ha fått två orlofssediar. Domhafvanden anmärkte, att Welander syntes vara en dålig karl, och åklagaren yrkade, att Welander måtte blifva återgångsvittne. Lars Erik Gustafsson berättade, att VWärhultasprutan varit i dåligt skick och gisten,; att det dröjt länge innan den kommit i gång; att ämbar icke funnits att tillgå utan hade vatten till sprutan burits i en panna och en gammal så, hvartill icke funnits stång; att då vittnet och ett par andra personer hålit på att bära undan plankstump trån en hög, hvari elden ännu icke fattat, och hvilken enligt vittnets mening mycket väl skulle kunnat bergats, hade Grubb tillkommit och varit ovettig på Lars Larsson, hvilken biträdde vittnet härmed samt yttrat: Den der gubben är riktigt tokig, som vill dra ikring elden., Någon eld hade då icke funnits i plankhögen; förmålande vittnet att något allvarsamt släckningsarbete ej kommit i sång förr än branden fått gripa riktigt omkring sig och spridt sig upp till en större värdelös läktOch ribbhop. Grubb uppgaf, att 17,000 tolfter plank och bräder blifvit bergade. al Anders Andersson kom något före 3-tiden tilll braudstället samt tätt efter Welander och Grubb, men visste icke, om dessa då för första gången begåfvo sig till sågen. Såg inga ämbar vid sin ankomst; vände dertöre om till gården och hemtade ämbar från källaren; mötte med dem i handen Grubb, som bad vittnet kasta ämbarne ifrån 3 sig, emedan de ej behöfdes.. Vittnet blef deröfver förargad och gick hem samt for till staden. Carl Wilhelm Holm berättade, att han i god tid ankommit till brandstället, omkring en half timma efter eldens utbrott. Taket å sågen var nedbrunnet och hade det tändt i brädstaplar på södra sidan, men ej på den norra, der vittnet först uppehållit sig. Några ämbar hade ej funnits vid brandstäliet, utan hade vatten burits till Wär-lg hulta-sprutan, sedan denna kommit i gång, medl, en panna och en gammal så Vittnet hade tillsammans med Lars Larsson och Erik Gustafsson börjat rödja undan en plankhög, för att hindra, elden att fatta i densamma och derefter, förmedelst dess antändande, sprida sig vidare åtjl, uppgifvet håll, då Grubb tillkommit och varit!, ovettig på både Lars Larsson, hvilken gått sin jj 4 1 1 väg i förargelsen, och vittnet, som dock ej brytt sig derom utan fortsatt att undanrödja plankbögen. Detta hade också lyckats. Vittnet hade stannat qvar på norra sidan tills Löfgren ditkom, då vittnet på annat håll biträdt. Hörde hvarken Grubb 1 eller Welander utdela nägra befaliningar eller göra js några anordningar; men sjelt hade vittnet skickat 1 en statdräng vid gården efter yxor, för att bugga. ned skogen och hindra elden av fatta deri. Detj, tillstädesvarande folket hade visat sig liknöjdt, af hvad orsak visste ej vittnet, men berättat, aw de i biiivit snästa, och sagt, att det var detsamma om ; man gjorde någonting. Lars Larsson kom tidigt till branden; höll på att draga undan bräder, då Grubb tillkom och it befallde honom att gå derifråns, under yttrande: j, .Dea der gubbdjelfvuln går bara och gör förurgeise,, Vitt net hade svarat: att högen kunde, raudas,, då Grubb yttrat: Nå, så gör det då, men ukafullt varit ovettig på vittnet, som åter fortsatt! t. in Di bränher opp en, li