Aftonbladet – 13 mars 1869, sida 3

(Insändt.) En atheniensisk otacksamhet har visat sig vid frågan om pensionering af den oförsörjda familj som en af landets mest förtjente män efterlemnat. Generallöjtnanten Akrell började sin tjenstgöring såsom informationsofficer vid Carlberg, har sedermera varit använd i en mängd olika befattningar bredvid de militära, har vid alla tillfällen framstått såsom en man af ära, af fosterlandskärlek, af nit för fortgående och för förbättringar i alla de vägar som hans många insigter öppande för honom; har, under knappa tillgångar af löner, hjelpt sig fram förmedelst kart-gravering, och först inpå sena ålderdomen haft mera tillräckliga löneinkomster, men dock icke så stora att han kunnat deraf samla någon förmögenhet åt tvenne oförsörjda döttrar; han plågades af en mångårig sjuklighet (kramp om nätterna) sannohkt följden af en blessyr som krossade den stora nervflätan under bröstet, på samma gång som två refben och spetsen af sternuim afslogos — allt vid stormningen af Leipzig, der han anförde en af de första preussiska bataljoner som anföllo Grimmaer-porten, försvarad af en hel division, uppställd med muskötmynningar i alla fönster och under hvarannan takKpannva. Efter flerårigt lidande af denna blessyr, återtog han sin verksamhet i fäderneslandet, och alltid till dess bästa, med omtanka och sparsamhet med statens medel, djupt oegennyttig för personliga förlår. En sådan verksamhet, fortsatt i 70 iger 70) år upphörde hos honom icke än tre eller fyra år före hans död; och han går bort nittioårig, — tröstad af vänner med försäkringarne om att staten, att natonen, skulle sörja för dem som han lemnade utan tillräckliga tillgångar! Goda förboppningar! Vexlar dragne på den svenska tacksamheten!