Aftonbladet – 12 mars 1869, sida 3

ting ar 10.000 rdr. RT Her Meijerberg och Ståaff yrkade bifall till ut sköottets förslag, hvarvid den senare nägelfor och svårt handterade hr LT. O.: Larssons anförande r Vv. Troil yrkade bifall till utskottets försläg el dervid åberopande hufvudsåkligen de skäl frih. a! t Ugglas förut anfört. t, Hr Ahlgren hade hört en äf de föregående ta-I arne, hr Rosenberg, yttra, att man måste rätta almun efter matsäcken, . och ville med anledning deraf fästa uppmärksamheten på den inkonseqvens ul denne och andre talare begått, då de, när frågan nj om nedsättning i riksdagsmannaarvodet behandlaI des, helt och hållet glömt bort det fattiga folket. il Ej heller ville tal. medgifva riktigheten af ett anal håt påstående, som han hört under diskussiöfien, nemligen satt. det ifrågavarande anslåget skulle t vara det minst populära af alla. Tal. framhöll äfven det, att riksdageh troligen förr eller sednare r I skulle få betala teaterns skulder, hvarföre han ansåg att man sålunda för närvarande borde vara höjd med att låta det blifva vid hvad föregående tiksdaåg .beslutat. Hr Winkräns. Det torde vara både otacksamt och orätt ati taga kammarens tålamod. vidare i anspråk, då man kanske befinnes dels icke hafva något, egentligt nytt att säga, dels hyad man vill säga kanske är sagdt vida bättre förut. Ehuru så verkligen ock torde vara fallet, har dock det missförstånd och de misstag, Hvilka flere talåre före mig och isynnerhet, frih. Gripenstedt. så väl bemött, ånyo dykt upp, och jag vill på denna grund, för min; ringa del, söka att sätta nu föreliggande fråga i hennes rätta dager. Jag begärde egentli-I gen ordet till följd af hr Rosenbergs yttrande, att man borde göra ändamålet klart för sig samt till följd deraf att han, efter den, af honom utlofväde ; utredningen, :kom till: det resultat, att hans sanmI vete förbjöd honom pa bifall till utskottets. herm;) ställan. Då jag till fullo delar hr Rosenbergs , åsigt om utgångspunkten, får jag dock bekänna, .Jatt jag kommer till alldeles motsatt resultat, eld ler. .sådant, att mitt samvete bjuder mig. att rösta bifall till utskottets ifrågavarande hemställan. År nemligen ändamålet med en sådan bildhingsJ anstalt som teatern. det; satt-denusöker. och bör böka i sin mån bidraga tillutveckling af desherri jaa ånlag, som er allgod och ällvisskåpäre nedlagt i de skapade väsenden, som utgöra medletnmar af en stat; är det skönås id6 lika väl som det ng och sannas af gudomligt ursprung — ja, att Jag så må säga, en, Frang af. det gudomliga väsendet sjelf, Ja, då bör staten söka att låta sina medlemmars anlag få utveckla sig på bästa möjliga sätt, HI utan detta vilkor blir hans eget lif ej sundt, e) fullt organiskt. Skulle vi nu ensidigt utveckla våra anlag så, somsflere i dag tyckts antyda, att vi skulle företrädesvis och nästan uteslutande lägga an på dem, som åsyfta det materiella förvärfyvet, det fysiska välbefinnandet, ja, då blefve vi ej de menniskor, hvilka vi skulle blifva, å sin höjd ett slags bättre djur. Staten sjelf lelge, om han icke inom gig sökte åstadkomma andra anstalter än dem, som uteslutande riktade sin verksamhet på det sannå och godå, ej fullt harmonisk, blott halfciviliserad. Att detta är sännt, har i dag flera gånger blifvit uppvisadt, och äfven talarne på andra sidan; hafva öppet medgifvit att icke endast universitet, lärdomsskolor och kyrkor böra. finnas,. utan äfven att undervisnin, bör meddelas vid läroverken i sång, musik oc teckning, ined ett ord i sådana ämnen,-som hufvudsakligen afse hvad man kallar skön konst, ja, till och med att staten bör bekosta stiftandet och underhållandet af musikaliska akademien, målareakademien — eller; som; hon egentligen kallas, de fria konsternas — och döck torde ingen af dessa anstalter kunna så fullständigt, så klart, så lefvande, framställa konstnäreös idealer som teatern, der händelserna och figurernå framstå, att jag så må säga, lifslefvande och äfven af den mest obil-! dade person kunna, åtminstone i någon mån, fat-! tas och njutas. Vi hafva också i dag mer än enj: gång, hört, huru på den svenska scenens tiljorl: framstälts verk af såväl inhemska som utländska ! J j 4 mästare, hvilka sålunda fått utöfva sin bildande och förädlånde kraft och inflytande på slägte efter slägte. Men, säger man, detta må vara sannt, det.är dock egentligen stockholmarne som få njuta åf dessa fördelar och som derför ock ensamme t böra bekosta dem. Ja, samma invändning kan ock 1 med ungefärligen lika stor rätt göras. möt t. ex.l: Upsala och Lund som hafva fått universiteten för1 lagdå, hos sig, Under det nemligen vi landsorts-(t boår med stora kostnader och uppoffringar sända våra söner till någon åf dessa orter för. att derf fullända sin bildning, erhålles denna bildning med 1 ringa eller nästan inga kostnader af den familj-t fader, somär bosatt i någon af dessa städer Den-s na invändning, som så ofta blifvit hörd på detta o rum, förbiser den yvigtiga, omständighet, ätt staten s är en verklig organism, der det helå och delarne stå i det lifligaste förhållande till hvarandra, der s den enes helsa eller ohelsa också är den andres, v Intager då staten sunda näringsämnen, så komma d dessa ämnens lifvande kraft också alla dess delar n till godo, om ock en och annan icke kan stå och si med egna ögon följa denna näringssafternas cir-s! kulation. De gå detta oaktadt fram lika väl som ti . ex. den frukost vi intogo i dag icke endast infå sick i vår mun och, som det synes, kom mågen nsam till godo. Ja, så synes det, mine herrar! nen ett faktum, hvarpå väl ingen numera tviflar, I ä ir dock, att icke endast magen fick njuta af dend dag intagna näringen; äfven handen och foten ingo det, ja till och med mina naglar och mittDb år. Förhållandet är ju alldeles detsammä hos en d regetatif a aa: en växt. Han intager sina nä-b ingsmedel hufvudsakligen genom roten, men vil 1( eta ju alla, att de derifrån vidare spridas tilllsl tammen, grenarne, bladen, blommorna och slutlifå sen. bilda frukter. Sådant är hvarje verklig, och) ti und organisms. väsende, och jag skall bedja att ned ännu ett Te få belysa mitt påstående... fänkom oss, mine herrar, en svensk man utan uppostran! Tänkom oss likaledes en hottentott, äffen: han utån uppfostran!... Sammanställen dessa våda personer, sen efter huru de; handla, buru de ära sig åt! Hvilken af dem, tron I, bär sig. för ftigast åt, ådagalägger den. största intelligens?m Jtan tvifvel, svaren 1, att svensken är sin med-)R äflare ofantligt öfverlägsen. Ja, så tror äfven jag ) si ch anser detta såsom ett. tydligt bevis på, att den. vi om är medlem i en sund och barmonisk stats-) m rganism, icke undgår och icke ens kan — lika di itet som håglarne och håret på menniskokroppen I le — undgå att denna organisms lif äfven yttrar sigs: å något sätt i honom. Härmed tror jag mig ock hafva uppvisat ohållarheten af det i dag. ofta. upprepade uttrycket: d all då det arma, fattiga folket se. sin sista de pinnrock, sitt sista verktyg utmätas för att till-oc redsställa Stockhohharnes begär efter nöjen ? —) at unde jag åter få den öfvertygelse, att stätenve Cke..vore.en. organism, der det.helas väl ock är gi elarnes, skulle jag lika litet rösta för anslag åtl ta en kungliga teatern som åt universiteten Up; lå och Lund. Jag skulle då inskränka alla miun till min; egen stad; men då jag nu ärjh igt öfvertygad om motsätsen, anser jäg ock Stocks4 olm, såsom i viss mån statens hjerta, vara den un rt, der teatern bör ha sin plats. if Men, bar man slutligen sagt, teatern har sinal -e rister. . Ja, mine herrar, detta torde beklagligen I fo ararsannt, och brister, har ju hvarje mensklig infa ittning, såsom varande mensklig. Man måste då aturligtvis söka att förbättra henne, söka göra bi enne så fullkomlig som möjligt, så motsvarande vi tt ändamål som möjligt... Men icke vibnes dettv lc ål genom att vilja, såsom några talare rent ut fö igt, döda henne eller att. småningom svälta utlin enne. Eetta är ju raka motsatsen till det mål, pv an skulle och börde sträfva att uppnå. I hopp n att detta skall allt bättre och. bättre ernås,röåt ar jag för bifall till utskottets förslag. Med 96 röster emot 76 nedsattes anslaget till ),000. rdr: z Uti andra mom. åf 10:de punkten hade utskot-)! t hemstält, att öfriga under sjunde hufvudtitelr ) 3 ppförda ordinarie ansk å fastställas till ena-Åå 4 St IP SONG fa (i SCTran 45