Aftonbladet – 12 mars 1869, sida 2

STOCKHOLM den I? Mars, Med dagens post ha vi från Norge erhållit bekräftelse å hvad som hittills ryktesvis försports om anledningen till konungens plötsliga resa till Norge och om den demonstration emot storthinget, som från regeringsmaktens sida egt rum under konungens korta vistelse i Kristiania, med anledning af och isammanhang med statsrådet Haffners afgång ur ministören. Det officiella meddelandet i Rigstidenden rörande statsrådet Haffners afgång och prof. Brochs utnämning till hans efterträdare har följande lydelse: al anledning af norska regeringens hemställan af den 12 Februari, så lydande: Att statsrådet och kommendören å la suite i marinen Wolfgang Wenzel Haffner, kommendör af S:t Olafsoch Svärdsordnarne, må förunnas afsked i nåder från sitt embete såsom statsråd med 1800 spd årligen i expektansarvode, — har det under den 8 dennes behagat H. M:t konungen att resolvera: Vaktadt jag icke kan tillägga uttalanden af storthinget sådana som det, hvilket har föranledt nu ifrågavarande afskedsansökning, någon inverkan på konungens rätt att enligt grundlagens i 12 sjelf råda öfver sammansättningen af sitt statsråd, anser jag mig dock böra gifva efter för statsrådet Haffners personliga önskan och beviljar derför statsrådet Haffner i nåder det sökta afskedet med det i den norska regeringens hemställan föreslagna expektånsarvode; ; Derefter behagade H. M:t till statsråd utnämna professorn, fil. dokt. Ule Jacob Broch, kommendör af S:t Olafsorden och af Nordstjörneorden, samt befalla honom öfvertaga ledningen af marinoch postdepartementet. Norska tidningen Aftenbladet yttrar med anledning häraf följande: Då nan det kongl. diktamen, hvarmed beviljandet af statsrådet Haffners afskedsansökan beledsagades, finner den formelt oantastliga läran om statsrådens beroende endast och allenast af konungamakten förfäktas, kan härom ingenting annat sägas, än att det röjer en beklaglig brist på insigt om tidernas kraf hos de kongl.rådgifvarne. Hade desse haft förmåga att uppfylla den pligt, som alltid åligger dem, nemligen att upplysa konungen om fon verkliga folkmeningen, så torde H. M:t under sin vistelse här ha fått fullkomligt klart för sig, att statens behof under nuvarande omständigheter endast illa kunna tillgodoses af regerinsledamöter, som icke ega nationens förtroende, huru väl anskrifna de än må vara hos sin konung. Konungamakten skulle då ha besparats en, raktiskt taget, onyttig protest, som icke kan krtadkomma annat än ett temligen pinsamt intryck. ; Äfven för vårt land har denna demonstration