Aftonbladet – 11 mars 1869, sida 2

yt TP Je BLADGE: AULLIUI Tv: BA RESER SERA SERMRESEN u egentligen endast den officiella verksameten i elementarskolan och folkskolan med lertill hörande bianstalter. Enklast uttryckt torde den nya ordningen vestå i den nya anda och de i denna anda örfattade nya föreskrifter, som gjorts till ättesnöre och lag för våra offentliga skolor inder det sista årtiondet och förnämligast under den nu varande ecklesiastikministern. Betraktar man då denna nya ordning närnare, så finner man ätskilli t godt deri. Både för elementarskolans och folkskolans vare hafva föreskrifter i metodik blifvit utfärdade, som, om de följdes eller kunde öljas, utan tvifvel skulle verka mycket godt. n nya seminarieordningen, hvad man än öfrigt må hafva att säga derom, bör geom kursernas utsträckning, lärarekrafternas ökande och sjelfva inrättningarnes bättre förseende i alla riktningar för framtiden kunna åstadkomma folkskolelärare i flera fall bättre rustade än föregående uppsättningar. Folkskoleinspektionen har redan erkänts såsom den der i flera fall varit till stor nytta. Den allt större vigt, som både i elementarskola och folkskola lagts på kroppsöfningarnes utveckling; de förändringar som föreskrilvits i fråga om religionsundervisningen; den omvårdnad, som visats icke blott ifråga om behandlingen af flera bland skolans gamla bufvudämnen såsom språk och historia, utan äfven om flera under den gamla ordningen försummade ämnen och öfoitgar; Ssträfvanide med ett ord att väcka anda och lif samt, såvidt det utan alltför stora rubbningar i den bestående ordtingen varit möjligt, gå den nya tidens fordringar till mötes, — detta allt har erkänts och erkännes:alltjemt med tacksamhet. Men, med allt detta, missbelåtenheten växer dock med hvarje dag, och detta icke blott. denna nyifrarnes otåliga missbelåtenhet öfver . att förändringarne och förbättriogarne göras alltför mycket i smått och mest i frågan om l: utanverken, utan äfven, och framför allt, den gamla hundraåriga :missbelåtenheten; . denna missbelåtenhet, som tid efter annan framkallat skolkommissioner, skolordningar, ; skolstadgar och nya skolinrättningar, utan att dock någonsin hafva blifvit tillfredsställd. Skolan förstör barnen, den förstör dem både till kropp och själ, till helsa och karakter, ropas der alltjemt i korus både af den nya l och den gamla missbelåtenheten, och icke minst af den sistoämnda. Man må hafva gjort hvad som helst, säger denna och detta l högljuddare än till och med den nya tidens; ifrare, för införande af gymnastik och dylikt i skolorna; — det vissa är, att både pojkar och flickor blifva allt svagare och svagarel emot hvad dei vår ungdom voro. Det är det olycksaliga mångläseriet, som förstör oss; och förr än en gräns blifvit satt för detta, och man sålunda beredt ungdomen rådrum att växa i krafter och icke blott i lexor, förr hjelper ingenting, man må komma fram med hvilka väl uttänkta förslag som helst. I Så låter det gamla missnöjet. Det tror nemligen icke på gymnastiken eller, med ett ord, på de skolmessiga öfningarnes förmåga att bota eller förekomma mångläseriets skador. De många enskilda erfarenheterna om hvad ondt skolan gjort och gör tala alltför högt för att af några gymnastikuppvisningar och exercisparader låta sig nedtystas: Det nya missnöjet åter låter så här: icke nog med att icke någon egentlig förändring skett i den gamla skolordningen annat än i formelt och metodiskt hänseende — och detta mestadels efter tyskt mönster, — man har till och med ökat det gamla onda derigenom att man, der sådant låtit sig göra, under föreställning, att man derigenom skall väcka en bättre sedlig och religiös anda, företrädesvis valt män af den s. k. pietistiska riktningen till föreståndare för lärareoch därarinneskolorna. Den under bildning varande lärareoch lärarinneuppsättningen skall sålunda en gång, om: den nya ordningens önskningar få gå i fullbordan, icke blott uppfostra det ena slägtet efter det andra til: den kroppsliga svaghet och andliga osjelfständighet, som det alltjemt ohejdade mångläseriet i förening med en alltmer utarbetad tysk metodik skall alstra, utan äfven derjemte bilda det ena slägtet efter det andrs af mer eller mindre ärligt troende hufvudhängare af dessa slags kristna, för hvilka lida i allmänhet för Kristi skull är för mer jan handla för fosterlandet och mer än alit annat. Det må vara godt och väl med alla de framsteg i och för den verldsliga under visningen, som af den nya ordningen fram barna Det må vara sannt, att deri lig ger en stor. motvigt mot farorna at en för urartande böjd religionsundervisning, Men denna nya ordniovg bär sig icke. Den. nya religionsundervisningen ökar mångläseriet genom dess förgrening i flere riktningar än förr, såsom inlärandet af psalmer, inhemtandet af större kunskap i Palestinas geo grafi 0. 8. v., och hvad det nya systeme: söker verka för väckandet af hurtighet i ungdomens lif genom den större vigt den fästat vid skolöfningarnes bedrifvande på själfullare sätt och särskildt genom befrämjandet af sådana öfningar, som stärka kroppen och lifva sinnena, — på detta allt äro den nya religiösa skolandans verkningar enj så stor drawback, att vinsten måste blifva högst osäker, ja, osäkrare än skadan. Så ljuder ett af de nya missnöjena, och kyrkan, förut belastad med så många synder eller åtminstone anklagelser derför, pålägges en skuld till; såsom den der medelst den nya ordningen i skollifvet sökt i någon mån återviona eller för frawutiden försäkra sig om hvad den genom de västföregående årtiondenas med: borgerliga syftning i skollagsstiftningsväg förlorat eller varit nära att förlora. Ett annat missnöje, visserligen af äldre da-1: tum, men under de sista tiderna förayadt och å god väg att blifva ett af de högljuddaste, är missnöjet med allt vårt skolväsende såsom det der, för jägtandet efter en allmän, högre li eller lägre, dock mest alltid formel bildnings ideal, glömt och glömmer alltjemt att rotfäta och utveckla den folkliga fosterländska andan. I elementarskolan glömmes hardt nära Sverge för Rom, eller framhålles åtli minstone icke de rent fosterländska ämnena så mycket som man borde; i folkskolan åter tillbak aeöttaon man fräcka Äänmnen. för. då hinpl