Aftonbladet – 10 mars 1869, sida 3

orerade vidt och bredt med EronotoRden, UcCH SPP, fattade Hellström bland annat det yttrande af Strömbom, att en af verldens störste män skulle sagt: Bättre är att nio skyldiga gå fria, än att eti öömes oskyldig., — Ja, jag vet, det var Wastingtoit2, bade kronofogden svarat. Om Grubb hade Strömbom fällt åtskilliga tvetydiga yttranden vid tillfället. Sedermera såg Hellström icke till Strömbom, förtär denne kom ut till Liljeholmen på fredagsaftonefi, då han föregaf, att hans besök gällde byggmästaren Bergström, Denne befann sig för tillfället uppe hos Hellström. Under det samtal, som nu uppstod mellan Strömbom och Hellström, ittryckte Strömbom den önskan att få tala med Eriksson, och blef denne af Hellström efterskickad. Hvad Strömbom och han samtalade om, kände icke Hellström. Efter samtalets slut aflägsnade sig Strömbom under yttrande: God natt, bror Hellis! Det skall se gå bra för Eriksson. Påföljande lördagsmiddag kom Strömbom åter till Liljeholmen, och egde då ånyo ett samtal rum mellan Strömbom och Eriksson, hvilken efter Strömboms aflägsnande omtalade för Hellström, att Strömbom erbjudit honom Druninker och vexlar till ett belopp af 3000 rdr, med anledning hvaraf Hellström yttrat till Eriksson: Det var väl det för Eriksson Påföljande måndags förmidda hade Strömbom gifvit Hellström ett gera me begäran, att Hellström skulle lemna detta till Eriksson, hvilken skulle underskrifva detsamma. Vare sig att Eriksson underskref papperet eller icke, skulle Hellström taga det tillbaka på middagen och skicka det till Strömbom, hvilket Hellström ock gjorde. Hvarken då han fick skriften af Strömbom eller återtog den af Eriksson, hade han läst innehållet. e Samma dag sent på qvällen kommo Eriksson och Strömbom tupp till Hellström och knackade på, då de insläpptes i salen. Under samtalet uppehöll sig Hellström i ett inre rum samt hörde blott ett och annat yttrande, såsom: Var inte dum, Erik3son! Strömbom ropade en gång på honom; Kom tit, Hellis, och upplys Eriksson om de här vexlarne äro värda 1000 rdr; de äro på 250 dollars hvardera. Strömbom hade då framme vexlarne. Hellström upplyste, att 250 dollars motsvarade omkring 900 rdr rmt. Den förutnämnda skriften framtogs bärpå och upplästes.. Strömbom bad Hellström bevittna Erikssons namn, hvilket Hellström förklarade sig ej vilja göra, hvarefter Strömbom och Eriksson aflägsnade sig, men kommo tillbaka efter en stund, då Eriksson hade skriften i hand samt Strömbom vexlarne. Hellström lemnade dem åter ensamma i salen och gick in i rummet innanför. Dit kom Strömbom efter och bad Hellström gå ut och lemna Eriksson penningarne och aktierna samt försöka få skriften afhonom. Eriksson ville ej lemna skriften ifrån sig och förklarade, att Hellström ej hade med saken att skaffa. Eriksson hbade ätt göra med Strömbom, men ej med inspektoren, såsom Erikssons ord föllo. Då Hellström ej lyckades få skriften af Eriksson, gick han tillbaka irummet till Strömbom samt återlemnade penningarne och aktierna under yttrande: Jag ger er fan. Strömbom tog nu tillbaka penningarne och aktierna och gick åter ut i salen. förebrående Eriksson att han icke stod vid det aftal, som var träffadt. Saken slutade på det sätt, att Strömbom efter en stunds förlopp åter inkom till Hellström, då han yttrade, att allt nu var klart. Hellström sade sig härefter hafva glömt följande episod: . Ungefär en half timma innan Strömbom. utkommit på måndagsqvällen, hade Hamnström gjort Hellström ett besök och talat med Hellström om det intyg som Eriksson skulle Jemna, samt yttrat att det vore bra, om den saker kunde klareras, hvarjemte Hamnström, under uppgift att Strömbom skulle komma ut om en stund, lemnat Hellström 200 rdr. med uppdrag att gifva Strömbom beloppet så fort han kom. Hamnström hade derpå gått sin väg. Strömbom kom, såsom nämnåt är, omkring en half timma sednare, då han fick pengarne som Hamnström lemnat. Hellström hade. hört Eriksson, innan han gaf intyget åt Strömbom, fordra ytterligare 1500 rdr, hvilka Strömbom äfven lofvat lemna honom dagen derpå. Eriksson hade velat hafva någon garanti härför, då Strömbom tagit upp en revers 3500 rdr, som ban, såvidt ref. ej orätt fattade, icke lemnat Eriksson, utan deponerat i Heliströms vård. Något tal bade aldrig förevarit mellan Strömbom och Hellström om, att Eriksson skulle hjelpas på fykten, men då Hellström nu hörde Eriksson fordra så mycket penningar samt Strömbom lofva honom dem, och till och med ställa garanti derför, hade Hellström misstänkt, att planen gick ut på att skaffa Eriksson undan. Sedan Eriksson -gått, hade Strömbom sagt åt Hellström, att han skulle gifva Strömbom reyersen tillbaka, hvarpå Hellström ej velat ingå, då Strömbom yttrat: Du måtte väl tro mig på mina ord. Du skall tillika skrifva af 200 rdr på reversen. Jag behöfver den och har mina skäl att begärs nämnde afskrifning.. Utan att närmare tänka på saken, hade Hellström också: begått den oförsigtigheten att lemna reversen ifrån sig, sedan han, epligt Strömboms önskan, derå afskrifvit 200 rår. Påföljande tisdag hade Hellström på förmiddasen bekommit det i föregående redogörelser omnämnda telegrammet från kronofogden, med unlerrätteise, att denne var på väg till Liljeholmen. Hellström hade tillsagt bokhållaren Lindstedt att åsa in det samt ej omtala innehållet för nåxop, Eriksson hade sagde dag af verkmästaren Bishe fått permission från arbetet på förmiddasen till kl. 12, för att gå in till staden, i afsigt Itt från assistansen utlösa diverse effekter, hvilka van der belånat, och hade Hellström med anledsing bäraf genast svarat på kronofogdens telegram, tt Eriksson för tillfället bade permission, men att tan på middagen skulle komma tillbaka. Helljröm hade nu gått upp till Bishe och omtalat, att elegrammet kommit från kronofogden samt varit rolig öfver, att Eriksson var borta, men Bishe ade svarat, att han ej behöfde frukta för, att Sriksson icke skulle komma tillbaka på bestämd id... Derefter hade Hellström begifvit sig till lornsgatan, för att köpa cigarrer Molins kryddod. Då han gick ut derifrån, kommo Hamnström ch Strömbom åkande, men stego ur, då de blefvo arse Hellström. De frågade efter Eriksson. Unler det samtal som uppstod. hade Hamnström bland nnat yttrat, att han ända till i går ansett Erikson oskyldig, men nu ändrat mening. och vore det å mycket nödvändigare, att: Grubb fick det ler intyget. Grubb hade visat sig särdeles angeigen att få det i handom, för att införa det itidingarne. . På fråga hvar Eriksson bodde, hade lellström upplyst, ätt det var i huset n:r 15 samna gata. De hade åkt ett stycke framåt, sedan lellström uppstigit i åkdonet. Komna utanför iubbhuset hade Hellström yttrat, att om de gingo ram till jernbanan, skulle de otvifvelaktigt träffa uriksson, emedan denne då han gick till och från taden alltid plägade taga vägen utefter jernbanam. lamnström och Strömbom hade ånyo stigit ur, ch hade Hellström, hvilken ej kunde vara längre orta från stationen, frågat om han icke fick taga kdonet, hvilket Strömbom medgifvit, hvarefier lellström åkt ner till Hornstull, der han lemnat kdonet. Hellström såg icke vidare till Strömbom förrän minuter efter klockan 1; då Strömbom kom gånde allena utefter jernbanan och fram till trapan utanför stationen, der Hellström stod. Strömom frågade, om Eriksson kommit tillbaka, hvarpå lellström svarade nej, hvarjemte han upplyste trömbom om satt telegram kommit från kronoeden, men att ingen fick taga Eriksson fråg jället. . Derpå hade Strömbom svarat: Prat, här ro penningarne, 1300 rdr, som jag lofvat Erikson. Jag drar af 200 rår, som jag skall lemna åt ustrun,. Strömbom gick derpå sin väg och skynade nu Hellström upp till Bishe, för att bedja b FER SC KANE TND, KÖ Korsad reg LT LR