Aftonbladet – 10 mars 1869, sida 2

betviflat att jag skulle afsäga mig det. Och så allt på ett förträffligt sätt vara på det klara, och jag blickade med ett tacksamt hjerta mot höjden. Huru kom det sig då, att vi dock ännu en gång återvände till det adde ämnet? Ack, jag ensam var väl skuld dertill. Jag ville riktigt klart öfvertyga honom, huru aflägsen och främmande den stackars vansinnige hade varit för mig. Derföre började jag åter att berätta honom huru jag ännu kände en rysning öfver hela min kropp, då jag tänkte på detta möte, och huru oförsvarligt det var att låta så tydligen förvirrade och otillräkneliga menniskor fritt gå omkring. Då såg han framför sig och sade: Ni misstager er betydligt, kära Maria; han var lika litet sinnessjuk som jag, som nu sitter bredvid er och som, efter hvad jag hoppas, inte inger er någon fruktan, och deruti står han till och med något före mig, att han befriat sig från det, som ännu trycker mitt bjerta. Jag förstår er. inte, sade jag, och det gjorde jag heller sannerligen icke. Så är det bäst att jag tiger dermed, svaj rade han. Hvartill skulle det väl för öfrigt i gagna? Efter en stunds tystnad tillade han: Nej, jag kan inte se hvad det skulle tjena till att dölja det. På sin höjd skulle ni kanske kunna tänka någonting ännu sämre. Är det väl för öfrigt så afskyvärdt, om man ännu två steg från grafven ännu en gång ser tillbaka in i lifvet och der ser ännu en skön lycka, som skulle kunna göra lifvet behagligt och kärt, om det icke just nu vore för sent? Och om man sedan nästan blir från sina sinnen at j längtan och sorg och bitterhet mot ödet? Om man önskade att åtminstone döende en gång få trycka den förneka-e lyckan till sitt hjerta