Aftonbladet – 10 mars 1869, sida 2

ett regn sällade sg till den, skrämde åskådarne tillbaka till sina hem. Jag åsåg allt detta bakom mitt tillslutna fönster och stod så i mina taakar, ända tilldess de sista gnisto:na hade slocknat och ett tjockt, -stjernlöst mörker hade insvept hela landskapet. Den 4:de December. Jag undrar just om jag, i fall det blefve tillfälle dertill, skulle kunna motstå min önskan, stt ännu en gång återse honom och trots min föresats ännu en gång taga afsked af honom öga mot öga? Jag tror att det skulle äfven göra honom godt, hvad han än må tänka om min hastiga. brytning af vårt umgänge. Mången gång oroar mig äfven den tanken, att han möjligen kunde ha missförstått det, att han möjligen kunde tro att det var för menniskornas skull som: jag dragit mig tillbaka. Jag skulle allt bra gerna ännu en gång vilja säga honom, att jag endast gjort det för hans skull, för hans — och kanske äfven för mitt lugns skull. Jag undrar huru han nu befinner sig? Om han kan gå ut, och hvilken som gör den långa ensamheten under en sådan dag dräglig för honom? Jag tackar honom uppriktigt för att han uppfyllt min bön och icke vidare skrifvit till mig; men hvad som smärtar mig är, att jag nu måste lefva så här, utan att jag med en enda blick.kan få underrätta -mig om huru han ser ut, om han är sorgsen eller glad, huru han bär sina plågor, hvad han läser och hvad han tänker. Äfven detta ekulle jag läsa på hans panna. Hans panna är så genomskinlig. I går mötte jag hans betjent; den trogna menniskan helsade på mig, och jag skulle så gerna velat hejda honom och göra honom några frågor; men kanske är det bäst som det är. (Forts)