Aftonbladet – 10 mars 1869, sida 2

b I fr RA BARR RE NE ra nträdt. TRENTER MUSIK. 4 Bland det myckna, som vår operareper— toar under senäste år förlorat, var intet konstverk förutom Beethovens Fidelio för den musikaliska allmänheten så svårt att ambära som Rossinis mästerstycke, Barberaren, och Rosinas återinförande på vår scen skulle ensamt för sig vara nog för att tillförsäkra signora Sorandi Stockholmspublikens lifliga erkänsla. Hennes uppfattning och återgifvande af partiets hela iunehåll är derjemte något härstädes fullkomligt nytt och i denna nya Rosina har hon gifvit er mönsterbild, som hennes efterträdarinnor torde få svårt att uppnå, men säkerligen måste söka att härma. Vi hafva redan vid signorans första uppträdande i rollen erkänt detta och vilja nu endast tillägga, att, under det hennes lösning af den musikaliska SD nu som förr tillfredsställer äfven högt drifa an— språk, har hon såsom .skådespelarinna ovedersägligen under det sista året gått betydligt framåt och uppnått en såväl högre som säkrare artistisk ståndpunkt. Hennes Rosina är numera korrigerad med afseende på de små lyten, hon förr uppenbarade i ett alltför starkt tycke för musikaliska grannlåter samt ett visst dramatiskt lycksökeri, och framstår sålunda helgjutet såsom en tjusande förening, af grace, esprit och okonstlad natur. Afven signora Sorandis kolora— tur tyckes hafva vunnit, att döma af det utmärkta sätt, hvarpå hon återgifver Paganini-Benedicts Carneval de Venise, som gjorts till tredje aktens lektionsnummer och hvars skaplynne förträffligt öfverensstämmer med det hela. At pubtiken har den intagande artisten hyllats med entusiastiska bifallsyttringar och i hr Arnoldsons Almaviva samt hr Arlbergs Figaro, begge kända och erkända, har hon halt de bästa stöd för operans oci sin framgång. Hr Sandström har i Basil ett bland sina lyckligast genomförda partier och hr Uddmans apparition såsom Bartholo fram kallar den lifligaste munterhet. Intressant skulle emellertid vara att någon gång få höra. hr Weiss i denna roll, helst vi tro att Rossinis Bartholo skulle lyckas honom bättre än Mozarts. I Martha af Flotow har man fått höra signora Cari såsom Nancy.och sgr Bentami ä Lyonels parti. Den förra uppgiften är em högst. medelmåttig sångroll, men en raskt: tecknad, klar och anslående karaktersteckning, som af signora Cari med verkligt mästerskap återgitves. I tredje akten får man nu komma i åtnjutande af en ny kavatina i temligen allvarlig stil, och som är rätt vacker i och för sig samt uppburen af signorans herrliga stämma, men åter såsom ingrediens: i karakteristiken förefaller något obefogad. Signor Bentami har såsom Lyonel ett parti förträffligt lämpadt för timbren i hans röst och onekligen icke fattigt på melodiska skönheter. Han utför det med mycken känsla; det hypersentimentala i rollen kommer hani allmänhet rätt Jyckligt ifrån, och hans aktion är utmärkt för en viss naturlig värdighet som här är på sin rätta plats. De begge artisterna hafva uppträdt för tacksamma åhöTrare, och äfven. frus Stenhammar, som åt Marthas romans förlänar i rikaste mått den poetiska lyfming,; den medirätta tillkommer, Isamt hr Behrens, som är en präktig och väl I beställd, måhända blott alltför välment, Plum kett, hafva hyllats med rikligt bifall. Söndagsmiddagen hade Stockholmspubliken att välja mellan hr Fexers kapell och hy Möllers, sor rivaliserade dermed om allmänhetens ynnest. Emot vanligheten var erkänslans makt denna gång starkare än ny; fikenhetens och för de välkända populära konserternas män blef dagen sålunda en -Itriumf. Miodre teaterns salong var ända till I trängsel fylld af åhörare, och konsertens utförande motsvarade — särdeles hvad beträfI far violinsolot och Beethovens B-dur-symfoni — äfven de högst spända förhoppningar. Hr Möllers konsert skall hafva haft ettfåtaligt men ganska belåtet auditorium. Dr Satters soire, sistlidne måndag i musikaliska akademiens lokal var måhända den mest briljanta han någonsin härstädes gifvit, åtminstone den hvarunder han förefallit oss lifligast uppfattad och högst värderad af åhörarne, hvilkas bifallsyttringar vittnade om verklig hänförelse särdeles efter Adagiot och menuelten ur Webers sköna sonat (op. 24)