Aftonbladet – 9 mars 1869, sida 2

Inanpsa fruntimmer, som alla tycktes mycket lifvade af detta intressanta, i en lätt ch lekande ton hållra, särdeles populära redrag om fantasi och fabel i Sverges histo-1 ria, hvilket icke heller saknade mycket allvarliga pointer. Våra äldsta inhemska häfder äro synnerligen torftiga och vida nyktrare än de senare på fri hand gjorda utstofferingarne. Det första skriftliga försöket i denva väg är en kungalängd, vidhäftad Vestgötalagen, gående till Johan I; det andra en latinsk kungaängd till år 1200. Men snart började man fabricera en svensk historia ända från verldens skapelse och utfundera anledningen till att så få svenska urkunder funnos. Man uppdiktade slutligen den förklaringen, att Olof Skötkonung (som aldrig bär detta namn i äldre häfder, utan kallas Olof Svenske) fann runorna hindra kristendomens framgang samt att en afskyvärd afgudadyrkan i dem hade sitt bästa stöd. Han sammankallade derlör sina visaste män samt lät i samrad med dem och enligt påtven Sylvester II:s tillstyrkan bränna hela den: dyrbara runlitteraturen, runstafvar etc., hvarvid olyckligtvis äfven de präktigaste saker: om nordens forntid förstördes, så att denna ej mer kunde utförligt skildras. Al denna herrlighet förstördes år 1001. Denna bevisligen ganska unga fabel har varit af mången trodd ända in i senaste tider. Ofvannämnda gamla svenska kungalängd har befunnits vara en utskrift af ett på senaste tiden af Munch utgifvet gammalt norskt hronicon, något afvikande från Sturleson, Man får här förklaring öfver den gamla uppgiften om konung Svegders besynnerliga förhållande till en sten eller ett berg. I det norska latinska chronicon läses, att han förföljt en dvärg (nanum) in i en klippa. Nu har man i stället för detta nanum last manum (hand) och deraf gjort de betängdaste utläggningar. Så har man förklarat, att Svegder var så stark, att han slog handen djupt in :i en klippa och der fastnade. En annan säger, att an föll af hästen och slog sig i len stenhög etc. Som säkert residaum qvarstod åtminstone, att Svegder var mycket stark, hvilket förkunnades till efterverldens ppbyggelse, och våra stackars skolbarn ha! n i dag hufvudbry för denne Protevs-artade, i heter, om hvilka man i sjelfva verket vet jemnt och rätt ingenting. från Norge, Danmark och Tyskland började småningom svälla ut. Så fick man omsider jemväl att beställa med de utländska göterna och deras litteratur. Hos dem hade Ulfila öfversatt bibeln. Deras äldsta häfder gå från början eller medlet af 5300-talet och Jornandes utbildade dem. Han anses, tyvärr ännu, delvis som historisk auktoritet. Genom historiska bilagor till svenska bibelöfversättningar under vår medeltid kom detta element in i våra häfder. Här börjas redan med Noach, Jafet 0. s. v. och denna ström dämdes först af Lagerbri; . Svenska anspråken på hög fornålder ville äfven utrikes göra sig gällande. Vidkyrkomötet. i Basel 1430 uppstod rangstrid mellan England och Frankrike om högre ålder, hvarvid svenska ombudet erinrade, att Sverge vore det äldsta riket, men tillika uppmanade att låta sådana frågor här falla och endast söka Guds ära. Snart blef det dock ansedt som fosterlandsförräderi att ej vidhålla den historiska dogmen om Sverges uräldrighet. Som bevis på vanliga utstofferingar anfördes, hur Esromska annalerna berävta, enligt Adam af Bremen, att Thor satt i Upsal templets högsäte med spira lik Jupiter. Detta fick sedan snart genom missläsning af förkortade latinska ord heta, att Thors beläte; var gjordt som ett naket barn, omgifvet af OCarlavagnens stjernor. Saken togs upp afi Joh. Megsns, som ökade stjernorna till 12. Detta spökade i vår historia ända till 1730. Hedersrummen bland våra historiska utprålare måste lemnas åt Joh. Magnus och Rudbeck, ehuru de ej voro de äldsta. Sjelfve Gustaf I var svag för den förres granniåter och just ej nöjd med OLM Petri kritik. Ett stycke upplästes af 1 Bok. 2 kap. af Joh. Magni sv. hist., der det berättas, hur Noach uppreste sten vid utgåendet från arken och hur från detta Noe utfärdsrum verlden befolkades. Vår Herre tog folkökningen om hand och lät qvinnorna föda tvillingar för att ersätta det dränkta syndaslägtet. Den uppdiktade Berosus och konsorter citeras. Sjelt börjar Joh. M. med schyterna. Josephus hade sagt Magog vara schyternas( fader. Klart som dagen, att detta gällde Sverge, och Josephus var nära nog så godl I som bibeln. Magog hade 5 söner, hvaraf Sven gaf namn åt Sverge, Ubbe åt Upsala, German åt germanerna 0. s. v. Åfven vet; han, att under Sigge V uppfuunos runorna. Nu insköts ock en gammal konung Erik och sannolikt uppkom Eriksvisan vid samma tid ;) med uppsåtlig och tillgjord arkaism, och med! syfte att bland annat ådagalägga, att Sverge var äldre och förnämligare än Danmark. I Bland Joh. M:i uppdiktade kungar anfördes Gostagus), hvars namn hänsyftade på mystiske Svegder, jemte många andra stor-. De från början blygsammare tillflödena Gustaf I, som tagit kyrkogodsen. Genom Joh. M:i rikhaltiga kungalängd ha eo mängd af våra konungar fatt oriktig nummerföljd. Så kallades Carl Knutsson Ci VIII ehurn han på sin gemåls erafsten sjelf kallar sig Carl II. Äfven den Erik, som nu kallas den tionde, skref sjelf: Joh. Magvus följer i mest Naxo.! Af isländska litteraturen kände man ännu; blott det lilla ur bihanget till Vestgötalagen, Didrik af Berns saga och Oiof den heliges saga på rim, Laur, Petri sade, att Johan. Maonus spunnit ut ar sig sjelf, en stor del at sin historia. I Som bevis på att äfven utländnvingen trodde på Sverge som uråldrigt rike, hvarifrån gi terna utgått, anfördes ett tyskt verk, Invenlarium svecie at 1630. der vyer Ibmoades ej blott at Stockholm, Visby, Malmö 0. 8. V., utan ock af flera italienska och andra främ) Må dervid blott erinras, attgfoh. M. anför denne forntida kuog under hufvudnamnet Östen, uppgifvande honom vara en illrådig tyrann, som äfven kallades Gostagus. Som omedelbart derAftar 4alug amn uthareka kättariet 24 har Joh