Aftonbladet – 8 mars 1869, sida 2

sar drag för drag in på min stackars vansinnige. En blodstörtning hade ryckt bort honom, och man fann honom på morgonen död i sin säng. Jag gör mig nu förebråelser öfver att jag kanske talat för strängt och -hårdt till honom. Men jag hade intet annat vapen än mitt ord, och om detta var tveeggadt och särade honom djupare än som hade behöfts till sjelfförsvar, så bör jag väl kunna ursäktas med ögonblickets bestörtning och med att jag följaktligen icke heller kunde göra hans tillstånd fullt klart för mig. På aftonen. Trött, upprörd och i strid med mig sjelf. Då jaz i dag återsåg Morrik, gjorde det mig syonerligt godt att efter denna plågsamma dag åter få helsa min käre vän. Han berättade mig, utan att lägga någon vigt derpå — ty man är här van vid att plötsligt se ett bekant ansigte försvinna — om det senaste dödsfallet och frågade mig om jag erinrade mig den fina, melankoliska gestalten. Jag svarade nej, och strax derpå blef mig hjertat så tungt som om jag hade begått det svåraste brott. Äfven om jag hundra gånger säger till mig sjelf, att jag med denna osanning endast ville afklippa allt vidare samtal i detta afseende och måhända nödvändigheten att komma fram med andra osanningar, så kan jag likväl icke frigöra mig från den obehagliga känslan att ha nparrats för en vän, som har en viss rättighet att få veta hela sanningen. Jag skall ou åter få en svår natt och icke bli lugn igen förr än jag öppet tillstått alltsammas för bonom och bedt honom om förlatelse. Följande dagen. Jag tror att det är den 23:e. Kall dimma. Jag blir hårdt bestraffad; Han har ivke