Aftonbladet – 5 mars 1869, sida 2

ser, då det stundom förekommer mig som om de talade tydligare än hans ord? Jag hade bort följa min aning, hvilken efter scenen på stenbron så enständigt varnade mig för den ensamma vägen uppåt Kickelberg. Men jag visste att Morrik icke skulle komma ut i vinterträdgården, och det föreföll mig så otrefligt att vara der utan honom, helst då jag visste att der skulle bli musik, Jag gick till den grad fördjupad i mina tankar, att jag var utom Vintschgauporten innan jag sjelt visste huru; der är det ännu så varmt, som hos oss om sommaren, och man släpar sig behagligt från bänk till bänk, längs de aflöfvade vinkullarna. Hvad jag tänkte på, vet jag icke. Plötsligt stod han vid min sida, som om hån hade uppstigit ur jorden, och fattade min hand. Min förskräckelse var så stark, att jag icke ens. hade kunnat få fram ett enda ljud: men jag såg honom fast i ansigtet och såg huru äfven han hade största möda med att kunna öppna läpparne. Derpå började han, först på bruten tyska, men derpå i en häftig, oafbruten ström af franska att urskulda sig för uppträdet på bron; han hade för ett ögonblick blifvit alldeles utom sig af smärta och svartsjuka och hade sedan gerna velat låta afbugga den haud med hvilken han hade fattat tygeln på, min mula, ifall detta hade kunnat försona mig. Anru alitjemt, medan han sade detta, kunde jag icke befria mig från honom. Jsg såg fram och tillbaka utåt vägen — men ingen lefvande varelse stod att upptäcka. Detta återgaf mig ändtligen allt mitt mod och hela min stolthet; jag förmådde lösrycka min hand från honom och fråga honom hvad som kunde berättiga honom att föra detta språk till en bekant person, Derpå teg han en lång nad, det arbetade våldsamt inom honom, ich ansigtet skölfde i alla nerver. (Forts.