Aftonbladet – 2 mars 1869, sida 3

den under riksdagstiden, oaktadt motionären uttryckligen förklarat, att arvodet borde sättas så högt, att detsamma kunde anses äfven innefatta skälig ersättning för tidspillan och besvär, hvai dan utskottets argumentation egentligen bort utgå -Ipå att visa, att det af motionären i sådant afsej ende föreslagna belopp af 6 rärs dagarvode vore för ringa. I öfrigt begagnade motionären tillfället Vpplyga, att det anförande till kammarens protoI koll, hvari han nedlagt sina motiv, råkat ut för ett grymt missöde, i tby att deri insmugit sig tvenne vanställande tryckfel; i stället för de sämÅsta samhällsformer, stode der nu samhällsreformer; dtalaren hade sagt, att det icke kunde vara nyttigt, att bibehålla riksdagsmanis-arvodet vid dess I nuvarande belopp, men i det tryckta anförandet stod det, att arvodets bibehållande icke kunde vara onyttigt. Hr Ridderstad förklarade att det endast varit för ätt iakttaga den största sparsamhet, men icke af politiska skäl som han vid förra riksdagen fann sig föranlåten att väcka motion isamma syfte som den nu af hr Treffenberg afgifna. Det myckna talet om sparsamhet, hade tal. så fattat, att man borde börja med att tillämpa sparsamheten på sig sjelf. Han trodde också, att förslaget hade sympatier inom landet samt att det ej längre ginge an att med ett småleende lägga det ad acta, äfvensom att det tarfvade en riktig utredning — bättre än den konstitutionsutskottet bestått — för att man skulle komma ill fall klarhet med sin egen öfvertygelse i denna fråga. För att hedöma hvad som kunde vara behöfligt för våra riksdagsmän, ville tal. redögöra för, hvad som bestås dem i grannländerna. Ledamöterna i danska representationen uppbure ett arvode af 3 riksbanksdaler (motsvarande 6 rdr rmt). Lagen härom föregicks af en längre diskussion. Det konservativa partiet ville ej haåfva arvodet högre än 2, då deremot det liberala önskade) att det skulle sättas till 4 rikshanksdaler, på det att ingen skulle göra för stora ekonomiska uppoffringar på sitt riksdagsmannakall. Det vore också af vigt, att arvodet å ena sidan ej sattes så högt, att den ekonomiska vinsten lockade, och å den andra, att det ej bestämdes så lågt, att det vore otillräckligt och derigenom afskräckte från riksdagsmännäverksamheten. Det borde uppgå till det belopp, att folkets kärna ej uteslutes ur representationen,. I Norge åtnjuta deremot storthingsmännen betydligt högre ersättning än i vårt land. De eganemligen att tillgodogöra sig såsom dagtraktamente under resorna 10 rdr om dagen samt under den tid storthinget är försämladt 3 specier. (12 får) om dagen. Dessutom tillgodonjuta de vid inträffads sjukdomsfall understöd af statsmedel. Tal ansåg det bufvudsakligen hafva varit tvenne omständigbeter som bidragit till denna nöga afiöning, nemligen först och främst, att Norge är glesare befolkadt än Danmark samt att det sålunda är förenadt med större kostnader att reså i det förra än i det senare landet, och för det andra att lefnadskostnaderna i Kristiania vore betydligt höga. I båda dessa hänseenden ansåg tal. Sverge stå ungefär midt emellan de båda brödraländerna, hvadan han äfven i fråga om afiöningen ville taga en medelväg och föreslå 7 rår 50 öre. Visserligen förutsåg tal. att detta förslag icke hade hopp om framgång, men då frågan sedan förra riksdagen tydligen vunnit terräng, skulle nog den dag kommå, då förslaget ginge itenom. Hr Hessle kände sig manad att framhålla, det den allmänna opinionen på landsbygden ansåg arvodet vara för högt. Det vore icke nog med att sålunda en för hög ersättning tillföll rikdagsmännen; arvodets belopp hade blifvit lagåt till grund i många andra fall såsom t. ex. statsrevisorerna, ledamöterna af kyrkomötet o. s. v., hvarigenom statsverket fått vidkännas en utgift, som väl bort besparas till andra, vigtigare föremål. :Riksdagsmanna-kallet borde ej medöra lukrativa förmåner. Jemförelsen mellan riksdagsoch embetsmännen hölle ej streck, enär desenare vore nödsakade att genom en dyr uppfostran göra sig skickliga för sitt blifvande kall och i yngre åren underkasta sig lönlös verksamhet samt ständigt egna sin tid å tjensten, då deremot riksdagsmannakallet vore tillfälligt samt ej omöjliggjorde skötandet på samma gång af de vanliga göromålen. Tal. ansåg, vidare att ingen bestämd summa borde finnas intagen i grundlagen, ty denna vore bestämd att ega bestånd, då deremot de på lefnadskostnaden inverkande förhållanden enligt sin natur vore underkastade betydliga förändringar. Derför borde grundlagen stadga att men icke lwru mycket ledamöterna egde att uppbära i arvode. Tal yr kade, att betänkandet måtte till utskottet återremitteras för uppgörande af förslag i detta syfte. Om kammaren till denna framställning ej lemnade sitt samtycke, vill tal. likväl hafva till prokollet yttrad sin mening, såsom reservation och 1 möjlig väckelse för framtiden. Ifall arvodet dsattes till 7 rdr, skulle det likväl våra ganska tillräckligt och derigenom åstadkommas en besparing af 68400 rdr i kostnaderna för riksdag spparaten som kostade icke mindre än 407,000 Hr Ahlgren ansåg, att riksdagsordningen liksom warje annan institution icke genast kunde hafva varit fullkomlig. Ett fall hvari den behöfde fullkomnas vore i afsc nde å riksdagsmannaarvolen. Tal. delade icke den farhågan, att nedsätts ing deruti skulle försvåra möjligheten att till iksdagsmän erhålla fullt lämpliga personer; värtom trodde han att, då derigenom täflan om rhållandet af riksdagsmanma-uppdraget ej skulle lifva så lifligt som hRittills, den verkliga förtjenten, som nu ofta skyggade tillbaka för att inåta sig i strid med egenyttan, oftare skulle omma att uppsökas. Då arvodets nedsättning till 6 rdr om dagen kulle medföra den betydliga besparingen af 6,060 rdr, ansåg tal. det vara en sär eles vacker ppgift för den imnevarande riksdagen att iakttaa regeln om den stö! sparsamhet äfven i detta ill. Denna kunde vidlag så mycket, hellre illämpas, som meningen, enligt talarens åsigt, cke vote alt arvodet skulle utgöra ersättning ör minskade inkomster i hemorten, utan blott ör lefnadskostnaderna under riksdagen. De af tskottet anförda skäl fann tal. icke erfordra ögon vederläggning; och då nu i allt fråga ndast vore att förklard förslaget hvilande, rkade tal. bifall till hr Treffenbergs motion. Hr Vougt hade ändrat åsigter sedan förra iksdagen. Det mycket omordade talet om sparamhet borde vid hvarje tillfälle låta: höra sig, åledes äfven nu. Då riksdagsmännen under en gamla representationen kunde nöja sig med rdr, borde väl 6 rdr om dagen nu vara tilläckliga. Ett bifall till hv Treftenbergs motion ore ett värdigt testamente af den sista riksdagen, der första treårsperioden åt .den efterommande. , Hr Witt. Innan en ändring af grundlagen föetages bör man först och främst se till, om den r behöflig eller nyttig. I förevarande fall sakades emellertid helt och hållet bevis derom. Vis;rligen hade motionären förespeglat, att riksdagsannabefattningarne till och med skulle komma tt säljas å auktion till den mestbjudande; men 1 förespegling vore intet bevis. Den vere i stält en den djerfvaste beskyllning mot det svenka folket. Man hade äfven framlagt ett annat säl för behöfligheten af denna förändring, nemgen nödvändigheten att iakttaga sparsamhet med atens medel. Så nödvändigt detta ock måtte ara i allmänhet, kunde det dock icke gälla i detta 1. Men för det första vore väl nationen icke ommen till den grad på obestånd i ekonomiskt seende, att den ville begära, att en del af dess ;presentanter skulle lida ekonomisk förlust geom att åtaga sig riksdagsmannaförtroendet. Viare borde man komma ihåg, att en ledamot sfie dra kammaren icke eger rätt att afsäga sig sitt ppdrag; och så länge detta vore händelsen, borde vodet icke sättas för lågt. Visserligen vore det nt, att ombud finnas som lefva för mindre än ) rår om dagen, hvilket det icke helier kostade . sjelf; men någon ersättning: borde väl äfven redas för den tid representanterna måste förmma sina eona anselärenheter. 1 detta hänse-: