Aftonbladet – 2 mars 1869, sida 3

Jordnaroch band att binda äen fria öfvertygelsen. ;) Yrkade bifall till hr Treffenbergs motion. ;) Hr Siljeström skulle gerna hafva väntat att I yttra sig, till dess motionären framdeles unåer de;Ibatten redan bunnit affyra sitt grofva artilleri; men då detta syntes dröja, återstod väl icke nåjgot annat än att låta nedgöra sig af dess grofva projektiler. — Tal. vore af den meningen, att Isvenska folket ingalunda vore benäget att proIcessa om arvodet med sina ombud, såvidt de utTrätta något vid riksdagen, och om de icke göra Ådet, icke lärer Väl den saken bjelpas upp äfven med de vackråste dissertationer. I Denna fråfå hade vid riksdagarne väckt en Åstörre uppmärksamhet än hon förtjenade; den borde på sin höjd gifva anledning till en liten förpostfäktning. Men saken var den, att man ville och redan lyckats väcka litet sensation; man I visste att denna fråga för en stor del af publiken vore symnerligen begärlig, och man hade icke försummat att göra den rik på knalleffekter af både groft och fint artilleri. Å Tal. ville göra all rättvisa åt motionären, men han hade svårt att försvara utskottet, emedan detta förbisett just kardinalpunkten, nemligen bestämmande af minimum för arvodet. Man borde dock dicke vara alltför sträng mot utskottet i detta afIseende. Det vore tal. temligen likgiltigt, hur man bestämde arvodet, men att det nu icke vore för högt, åtminstone icke för den riksdagsman som ville uträtta någonting, derom kunde erfarenheten Tlemna intyg. En ryktbar ledamot af bondeståndet hade alldeles samma arvode som nuvarande ledamöter af andra kammaren, men han blef icke tiestomindre ruinerad, just derför att han var en mycket duglig riksdagsman, som på uppdraget offrade tid och krafter. Deremot kan visserligen anmärkas, att somliga ledamöter i bondeståndet icke hade mer än 3 rdr om dagen, och detta vore obestridligt; men då nu somliga vilja nedsätta arvodet till 6 rdr, andra till blott 7: 50, huru skulle då utskottet med något sken af rättvisa kunna föreslå ett visst belopp; ty hvilket man ock tar, komma alltid olika meningar att om dess lämpligbet yppa sig. För öfrigt hade en föregående talare visat att arvodet hos oss vore ungefär midt emellan det danska och norska. Äfven andrajemförelser hade blifvit gjoråa, t. ex. mellan riksdagsoch embetsmän. 10 rdrs arvode vore bestämdt för tredje klassen i resereglementet, och till denna klass hörde ;t. ex. expeditionschefer, hvilka det tillkom att expediera det som riksdagsmännen beslutit. För öfrigt ansåg talaren underhållet för representanterna icke vara för högt tilltaget, då det icke utgjorde mer än omkring en åttondedel af det som anses erforderligt för upprätthållande af kronans glans. Tal. trodde dock, att denna sida af saken, den fkonomiska, ingalunda vore den vigtigaste, utam att frågan bufvudsakligen vore en politisk; och tal. hembar motionären sin uppriktigaste tacksamhet för det han ställt henne på dess rätta grund, så att intet tvifvel om hans syftemål vidare kunde förefinnas. Förmögenheten utgjorde visserligen icke en garanti för sjelfständighet; men af utomordentlig vigt vore det, att riksdagsmannen under sitt vistande vid riksdagen kände sig fullkomligt oberoende i ekonomiskt afseende, så att han, af ekonomiska skäl åtminstone, icke behöfde vara i beroende af den ene eller den andre under, utöfvandet af sitt riksdagsmanna-uppdrag, äfvensom att han icke i något afseende behöfde känna sig förhindrad att söka det umgänge, som han bör öch måste ega för att kunna uträtta någonting till fosterlandets bästa. Det vår denna möjlighet som motionen ville undergräfva, det var möjligheten för representanterna af Sverges allmoge, denna stora klass af medborgare, som icke längre borde benämnas med det om ståndsrepresentationen påminnande ordet bönder, utan inbegripas i den gemensamma benämningen landtmän, att göra sin röst gällande i rådslagen om det allmänna bästa. Motionären hade förespeglat, att en smutsig handel med riksdagsmannabefattningarne skulle komma att uppstå, till följd af det nuvarande arvodet. Sådana verknin; deraf vore i bög grad beaktansvärda, om de verkligen vore att befara, men tal. ansåg det vara på sin plats att undersöka, om något skäl funnes för ett dylikt antagande. Om 6 rdr om dagen, eller 720 rdr för hela riksdagen, anses behöfliga till lefnadskostnadernas betäckande, gå skulle således vinsten, 4850 rår, vara nog lockande för att förmå personer att uppoffra sig för det allmänna bästa och att afstå från utöfvandet af sin vanliga verksambet och dermed förenade inkomst. Man hade visserligen, hvad landtmännen beträffar, sagt att riksdagsgöromålen inträffade under en tid, då de icke hade något vigtigt att för sitt landtbruk ombesörja, men man borde dervid komma ihåg, att det just är under denna tid som de försälja sina varor, och detta torde för dem vara af särdeles stor vigt. Om man emellertid ville antaga faran af det förespeglade mutningssystemet, så skulle naturligtvis den blifvande riksdagsmannen med den möjliga vinsten, de ofvannämnda 480 rdrna, muta hela valkretsen, och i sådant fall torde väl den derefter återstående vinsten få anses så obetydlig, om den ens blefve någon, att den icke förmådde locka någon. Resultatet af motionen skulle i sjelfva verket bli; att andra kammaren komme att till sin sammansättning närma sig den högre visdom, som enligt motionärens påstående vid ett föregående tillfälle egentligen skulle hafva sitt-säte i den första kammaren. Att det icke vore höga arvoden, som framkallade ett mutsystem, derpå lemnade England ett slående exempel. Ty såsom bekant är uppbära representanterna i dess underhus intet arvode, och likväl tillämpas mutningssystemet vid valen ingenstädes så vidsträckt som just i detta and. Det vore, enligt tal:s tro, icke arvoden, som utgjorde grunden till det på många ställen herrskande fikandet att komma in iriksförsamlingarne, atan den enskilda ärelystnaden och fåfängan, och dessa hvarken framkallades eller förbindrades af ett något högre eller lägre arvode. Det vore visserligen möjligt att resultaten af let nuvarande arvodet kunde blifva det af motidnären befarade, men lika möjligt vore ock, att resultatet blefve ett alldeles motsatt; och med känvedom om vårt folks karakter vore det till och med troligt att det senare skulle inträffa. Då det na eller andra i alla bändelser icke kunde på örhand med visshet beräknas, funnes allt skäl att itminstone afvakta hvad tiden kan föra i sitt sköte, innan den föreslagna förändringen vidtoges; och i allt fall syntes det talaren, som om man itminstone borde afvakta den lärdom de nya valen detta hänseende kunde lemna. Den hittills varande erfarenheten gaf åtminstone intet stöd för le uttalade farhågorna. Liksom summum jus ofta blir ,summa injuria, vögsta rätt högsta orätt, så var det ock talarens vertygelse, att den största sparsamhet i detta al skulle bli den största misshushållning. Hr Liljenmark sade sig ej komma att vidare vista någon riksdag, hva talaren kunde fulcomligt opartiskt yttra sin mening; och denni. vore att arvodet icke är för högt. För honom jelf t. ex., som måste betala ett vikariatsarvöde f 2 rdr om dagen, skulle, efter afdrag deraf från e föreslagna 6 rår, blott återstå 4 rår, och detta elopp vore alldeles otillräckligt, såvida icke riksagsmannen skulle nödgas att köpa sin mat på . k. sämre restaurationer och hyra sig ett dåligt om. Yrkade bifall till utskottets förslag. Hr Lundström instämde i motionen, ehura föga tsigt vore till. dess framgång; men an den ara riktig, då sparsamhet först och främst borde akttagas, när det gällde egen pung. I samma syfte yttrade sig hr Staaff, som vände ig med några repliker till hr Siljeström. Så t.ex. ade talaren icke hört talas om att expeditionsheferna, såsom: denne talare påstått, vore till för tt uppsätta hvad de enskilda riksdagsmännen beuta, utan hvad riksdagen beslutår och kohungen anktionerar och hvars form ofta vore sådan, att eras åtgärd vore rätt väl behöflig. Hr Falkman ansåg det vara omöjligt att betämma ett fixt belopp, ty hvad som vore rikligt jr den ene vore det ej för den andre. H (Forts. följer.)