Aftonbladet – 2 mars 1869, sida 3

AVD, VING Ha ULLdIG UUCD. Jia BROUuv DIVIBLALV IUI riksdagar dels såsom representant i borgarestån det och dels såsom ledamot i första kammarer och detta på vidt åtskilda tider, och på grund a denna. erfarenhet förklarade talaren sig vara vis I derom, att det arvode, som nu bestås andra kam marens ledamöter, är för stort. I prestestånde hade dess, ledamöter vanligen 4 å 5, högst 6 rd om dagen, och talaren kände väl att detta belop; varit fullt tillräckligt att betala dess ledamöter lefnadskostnad. Det vore ock kändt, att lefnads kostnaden, åtminstone för dem, som lefva på värds hus, ej är högre, utan snarare lägre nu än förr Arvodet för revisorer i statsverket, banken ocl lånekontoren hade ock ända tills senaste tiden ut I giort 6 rdr. Talaren ansåg således för alldeles sä kert, att 6 rår är ett tillräckligt arvode att bestrid: lefnadskostnaden vid riksdagen. Såsom skäl föj ett högre arvode hade man anfört, att i detta äf ven borde ingå ersättning för den förlust riks dagsmannen måste underkasta sig genom borto varon från hemorten. Denna åsigt kunde likvä talaren ej godkänna. En sådan ersättning vörc nemligen högst olika under olika förhållanden och I således omöjlig att bestämma. Den uppoffring dt mindre jordbrukarne gjorde under bortovaron 4 månader under vintern vore i de flesta fall ganske liten. De större jordbrukärne och industriidkarnc gjörde deremot genom sin bortovary ofta ganska stora förluster, och dessa kunde ej ersättas genom jett äfven mångdubbelt högre arvode. Det vorc Å följaktligen orätt att inberäkna denna ersättning i arvodet. Talaren trodde att det vore ett misstag att göra arvodet så högt, att riksdagsmanna1 kallet blefve en lukrativ befattning, och det kunde det blifva under nuvarande förhållahden. Falaren trodde att motivet för emottagandet af riksdagsmannakallet borde vara ej vinstbegär, utan önskan att kunna gagna fäderneslandet. Talaren trodde, att arvodet, så högt som det nu är, kunde menligt inverka på andra kammarens sammansättning, och af dessa skäl önskade talaren bifall till hr Treffenbergs motion och begärde återremiss af betänkandet. Grefve Henning Hamilton ville önska fram gång åt motionärernas förslag. År arvodet lågt kan det endast vara intresset för allmänna angelägenheter, som drifver en pergot att söka riksdågsmannakallet; är arvodet högt, känna andra intressen komma med i spelet. Hvad utskottets utlåtande beträffade, instämde talaren i dess premisser, men ej i dess konklusion. Genom nedsättandet i riksdagsmannaarvodena kunde en stor summa inbesparas. Vi minnas alla hvilken glädje det väckte, då en vår landsman, bosatt i utlandet, häromåret skänkte oss en pansarbrytande kånon. För den summa, man kunde inbespara genom att nedsätta riksdagsmannaarvodena under ett år, kunde man erhålla 4 dylika kanoner; talaren ville er upprepa en mängd andra nyttiga säker, landet skulle kunna få af en sådan inbesparing, kvilken kunde beräknas till 100,000 rdr om året. Det finnes endast en rättvis grund för arvodets bestämmande till riksdagsman, det är, att tilldela honom hvad han för sitt uppehälle nödtorftligen behöfver. Sex riksdaler om dagen ansåg talaren vära alldeles tillräckligt. En och annans lefnadsvanor kräfva visserligen mer, men då bör man anse att dessa vanor uppkommit genom en förmögenhet. hvaraf riksdagsmannen kän njuta bredvid sitt. arvode. Man kan nu få ett förträffligt rum med eldning för 1 rår 50 öre om dagen, på en restauration å Riddarholmen äter man en utmärkt middag (bränvinsbord, 3 rätter mat och !, butelj öl!) för 1 rår och supå kan man öfverallt få för 50 öre. Yrkade återremiss på betänkandet. Hr Hazelius förklarade sig anse, att det funnes för nedsättning af riksdagsmans arvode politiska skäl, hvilka till och med öfyervägde de ekonomiska. Det är blott lefnadskostnaden, som skall ersättas, ty det.är fosterlandskärlek och intresse för allmänna angelägenheter, som skola i första rummet beveka en: petson att åtaga sig representantkallet. Omöjligt är att beräkna en rättvis ersättning i ekonomiskt afseende; de enda riksdagsmän, för hvilka en dylik beräkning kunde ske, vore embetsmän med måttlig lön. Men på sådana vore andra kammaren ej så rik; fleftalöt af denna kam-mares representanter utgöres af andra personer, bestå till stor bråkdebaf dem. hvilka lätt kunna göra stora inbesparingar. Talaren beräknade, att det i andra kammaren blott funnes 20 å 30 personer, för hvilka inbesparing å arvodet kunde anses utgöra en ersättning för ekonomisk förlust m. m., som uppkom genom representantens bortvaro under riksdagen från sitt hem och sina affärer. Men det är bättre att vid riksdagen undvara några af dessa personer, än att ett stort antal kan komma till riksdagen i afsigt att af sitt höga arvode spara ihop en summa att t. ex. köpa sig en hemmansdel. Yrkade återremiss, i syftning att få bifall till br Treffenbergs motion. N Grefve . Sparre hade helst äskat, att motionerna tillstyrkts af utskottet, men då så ej skett, yrkade talaren återremiss af utskottets betänkande hvilket ej vore tillfredsställande. Då kammaren i konstitutionsutskottet insatt sina ypperste män; hade den väntat, att desse, då brr Treffenbergs och Wallens motioner i utskottet förekommit, skulle åsminstone antydt, att de satt sig au portöe de la question, men så tyckes ej vara händelsen. Inom hela den konstitutionella verlden har frågan om huruvida folkrepresentanter skulle vara salierade eller ej jänge. debatterats, På många ställen hade man löst denna fråga så, att representanterna icke aflönas. Talaren uppläste ett utdrag ur ett af Stuart Mills arbeten, hvari betonades olämpligheten af, att folkombud skulle ha arvoden. Denna sats kunde emellertid ej — ansåg tålaren — i ett så fattigt land som Sverge tillämpas i dess yttersta konseqvenser; men nuvarande arvodet för andra kammarens ledamöter vore dock alldeles för högt. Om talaren i denna fråga hyste någon tvekan, vore det tvekan om icke 6 rdr till och med vore för mycket. Af gamla presteoch borgarestånden lefde många på 5 rdr, af gamla bondeståndet många på 4rdr i dagligt arvode. — Talaren hade, och många med honom, hyst tvekan att antaga representationsförslaget; derföre, då han slutit sig till detsamma, ville han bidraga till att utesluta hvad. orätt är i denna nya representationsordning, Skall arvodet nedsättas, måste det). ske nu, ty ingen vet hvad som nästa riksdag kan. komma att bära i sitt sköte. Det finnes intet värre in att uppfostra en samhällsklass, som gör politiken till sitt lefvebröd. Yrkade återremiss till utskottet, uppmanande detta att härnäst fästa mera : uppmärksamhet vid motiverna i fråga, egna dem mera omsorg och oväld samt vara oberörd af alla konsiderationer. Hr Trolle ansåg att utskottet kunde tillbakavisa den beskyllning för försumlighet, som under liskussionen hörts. Talaren påminde om att i fjor konstitutionsutskoftet i en liknande fråga afgilvit ett tillstyrkande lika med det närvarande, och letta hade då af riksdagen gillats. En ersättning ör riksdagsmännen kan mycket väl behöfvas. Det vore orätt att jemföra förhållandena under de samla ståndsriksdagarne med dem som nu äro. De årliga riksdagarne kräfva större enskilda omcostnader än då riksdagarne endast återkomma wvart tredje år. Ofta nödgas en riksdagsman af ;dalmannaklassen under sin bortovaro vid riksdasen tillsätta en särskild person att ha öfverseenlet och ledningen af arbetena hemma, och kanske lennes aflöning uppslöke det öfverskott, som unde bli på arvodet. Biträdde utskottets förslag. Frih, C. A. Raab sade sig höra till dem, hvilka itskottets betänkande ej fallit i smaken. I Dannark nöjer man sig med 3 riksbankdaler, eller 6 dr rmt, både landsthingsman och folkethingsman. (rkade återremiss. Hr Ch. Dickson ansåg, att grundlagen icke orde bestämina riksdagsmannaarvodets belopp. Jet låge inom området för konstitutionsutskottets erksamhet att granska statsrådsprotokollen samt notioner om förändringar i grundlagen, men ej tt bestämma! om riksdagsmännen skulle ha så ler så många riksdaler om dagen att lefva på. file dock ej motsätta sig återremiss, emedan di enom kunde beredas andra kammaren tillfälle tt, utan påverkan af den första, fatta ett höginnt hesint i frågan