Aftonbladet – 1 mars 1869, sida 3

BAT SVURBGIMIN: Samma utskotts betänkande n:r 24, tillstyrkande afslag å frih. von Schulzenheims motion angående sättet för spanmåls utgörande till de svagare rotarne vid Vestmanlands regemente, bifölls af kammaren. (Forts.) Andra kammaren. Främst på dagens föredragningslista stod br Jöns Olssons i Nordanå vid förra sammanträdet bordlagda motion ang. förändradt sätt för utgörande af arrendespanmålen från akademihemmanen vid Upsala och Lunds akademier. Motionären anhöll att få taga tillbaka sin motion, hvilket af kammaren beviljades. Diskussion om fyroch båkafgiften. Derefter föredrogs punktvis statsutskottets utlåtande JV 23 och bifölls i sin helhet utan anmärkningsvärda diskussioner, utom hvad beträffade frågan om beräkningen af fyroch båkmedlen. På grund af en utaf hr Wern väckt motion derom, att fyroch båkafgift af fartyg, gående mellan inrikes orter, måtte afskaffas, samt af fartyg, ankommande från eller gående till utrikes ort, nedsättas, hade utskottet i särskildt utlåtande under JV 23, litt. B., hemställt att riksdagen ville uti und. skrifvelse anhålla, det K. M:t, efter föregående utredning af lotssamt fyroch båkinrättningarnes behot och utgifter, täcktes taga i nåd. ötvervägande, huruvida uppbörden af ifrågavarande afgift må kunna förenklas sämt om icke samma afgift, företrädesvis den, som utgår för den inhemska sjöfarten, må kunna ytterligare nedsättas eller till jemnare belopp bestämmas. Emot detta beslut hade hr Weern i anförd reservation förordat, att rikadagen måtte hos K. M:t anhålla om de nämnda afgifternas upphäfvande för den inrikes och deras nedsättande från 84 till 80 öre pr nyläst för den utrikes sjöfarten. Med anledning af denna fråga uppstod nu enlängre diskussion, som öppnades af Er Wijk med en framställning om det otillfredsställände skick, hvari vår sjöfart befinner sig. Utom andra orsaker dertill ansåg tal. äfven en af dem vara de många, dryga afgifter, som utom bevillning för hela inkomstbeloppet blifvit lagda på äenna näring, bland hvilka den ifrågavarande vore en. Densamma borde icke användas till annat än sjöfartens befrämjande; och då det nu visat sig att behållningen derå högst betydligt stigit på senare tiden och att mera inflöte än som vore för det afsedda ändamålet behöfligt, borde en nedsättning i denna afgift kunna åstadkommas, så mycket hellre som derigenom rubbning i statsverkets inkomststat icke vore att befara. Tal. ingick ien grundlig sifferundersöknving för att visa, att en nedsättning utan fara skulle kunna företagas och ansåg den inrikes sjöfarten isynnerhet vara deraf i behof. Af dessa och andra anförda skäl yrkade tal. bifall till hr Weerns reservation, emedan ban ansåg den derigenom förordade lilla nedsättningen skola utöfva ett mycket fördelaktigt inflytande på sjöfarten, utan att vara af nämnvärd betydelse i fråga om inkomsterna. Hr Ahlgren var af samma tanke som den föregående tal. i fråga om afgiftens hinderlighet för sjöfarten. Denna näring hade blifvit alldeles för mycket försummad af statsmakterna, som, i stället att uppmuntra, i senare ningar, hvilka snarare varit till binder än gagn för densamma; såsom exempel hvarpå nämndes gällande skeppsklareraretaxa -och skeppsmätarereglemente. Äfven skeppsbyggeriet hade af statsmakterna blifvit försummadt. Så nedprutades ett vid förra riksdagen af regeringen begärdt anslag för undervisningen i detta yrke från 59,000 till 52.000 rdr. Följden af allt detta har också varit att vår handelsflotta årligen minskas, under det norrmännens bättre tillgodosedda sjöfart betingar en årligen ökad handelsflotta Andra näringar tider utfärdat författ-, f j vore icke så missgynnade; så hade t. ex. bergs-: handteringen på senare tider blifvit hugnad med skattelindringar af flera hundra tusen rårs värde; ! och då nu den för sjöfarten begärda lindring, en1: ligt br Weerns reservation, blott skulle utgöra omkring 60 å 70 tusen rårs värde, hoppades tal. att kammaren måtte bifalla ett af hon leradt förslag om dess antagande. om formuHr Björck yttrade sig i samma syfte som del Den ifrågavarande afgiften vore så mycket skadligare, som den drabbade icke allenast sjöfarten och handeln, utan i lika hög grad produktionen. Förötrigt ansåg tal. det icke vara fullt rättvist, att bandeln ensamt skulle bekosta fyrar och öfriga sjömärken. Såsom delaktig i den allmänna civilisationen, vore landet i sin helhet, åtminstone till en del, skyldigt att upprätthålla dessa ej blott för våra landsmän utan för alla sjöfartsidkande nationer uppförda ledmärken. — Principielt riktigast vore utan tvifvel att nedsätta afgiften lika mycket för den utrikes och inrikes sjöfarten; men då hela beloppet för den inrikes blott utgjorde omkring 30.009 rår och uppbörden deraf vore förenad med så stora besvär och kostnader, att dessa i många enskilda fall vida öfverstege hela uppbörden och i det stora hela uppslukade en rätt betydlig andel deraf, kunde tal. icke se annat än att bäst vore helt och hållet afskaffa denna afgift., Instämde i hr Weerns reservation. Hr Kallstenius uppträdde till försvar för utskottets förslag, såsom skäl för hvars antagande tal. anförde dels den omständigheten, att K. M:t eger att bestämma dessa afgitters höjande eller sänkande utan riksdagens hörande, hvadan det tjenade till intet, att riksdagen i detta hänseende fattade beslut om nedsättningar, dels äfven att det vore en inkonseqvens att först besluta nedsättning och sedan hos K. M:t begära en undersökning om, huru mycket utan olägenhet kunde nedsättas. Tal. ansåg föröfrigt, att en nedsättning icke borde komma i fråga, emedan det då lätteligen kunde inträffa, att inkomsterna icke räckte till bestridande af kostnaderna för behöfliga sjömärken etc. Uppstode i detta fall brist, komme riksdagen att nödgas fylla beloppet. Och då med visshet vore kändt att till nybyggnader och reparationer af. fyrar etc. under den närmaste framtiden erfordrades öfver 600,000 rdr, så ansåg tal. en utredning af frågan vara väl behöflig. Tal ville visst icke bestrida att sjöfarten behöfde app muntran, men denna borde och kunde icke sökas här, ty här vore ju fråga blott om en småsak. Frib. Gripenstedt ansåg att afgifter, hvilka såsom denna upptogos för ett visst bestämdt ändamål, nemligen här lotsoch fyrväsendet, borde begränsas till det för samma ändamål erforderliga belopp. Denna grundsats hade dock icke blifvit liakttagen i detta fall. Under flera år hade nemIligen afgiften stigit till högre belopp, än som I för det alsedda ändamålet vore behöfligt Tal. kunde icke förklara, huru det vore möjligt att . besparingarna likväl icke skulle hafva stigit till högre belopp än som af reservanten uppgifvits ur officiella källor, nemligen 344,880 rdr 77 öre. då den likväl enligt 1866 års hulvudbok utgjo:de 1,261,000 rdr. Ett faktum vore likväl att öfverskottet vore betydligt och att fyroch båkafgifterna år efter år vuxit så att de från 155,000, -I som de utgjorde 1855, för år 1870 beräknats utgöföregående taälarne. Ira 650,000 rdr. Det syntes således, so j växande anspråk skulle mer ä väl kunna med len så stor tillökning tillfredställas: och afgiften ändock något jemkas. En an åtgärd vore I föröfrigt blott en enkel, rättvisa då det ju vore orimligt, att sjöfarten skulle åläggas bestrida kostI naderna för en del helt främmande ändamäl. Tal hörde ingalunda till dem, som yrkade på understöd och uppmuntran för vissa näringar, emedan han mycket fruktade att uppmuntran åt en näring vore att taga ifrån en annan, men detta förhållande inträflade icke här: ingen blefve i detta fall lidande, det vore endast att göra rättvisa åt en näring, som både har anspråk på och behof deraf. Tal. biträdde motionärens af hr Ahlgren närmare formulerade förslag, med den föränd 4 Lä ed m om äfven